Esmaralda...spår dig gratis!

Gästbloggare: Henrika

 När regressionsterapin misslyckades...

Till först vill jag tacka Esmaralda för den trevliga bloggen. Det känns nästan som om man själv
hade varit ute och resa, då man har fått följa med händelserna i Lappland och Grekland.

De senaste åren har jag allt mer börjat intressera mig för frågor som berör andevärlden. Jag beställde en seans av Esmaralda i juli 2013 som var mycket positivt skriven. Svaren på mina frågor födde dock nya frågor inom mig. Jag kände mig som om jag hade gått vilse i en labyrint med vägskyltar på ett obegripligt språk.

I seansen stod bl a att jag är en kvinna med en gammal själ. Jag har levt i många tidigare liv och bär på stora andliga och mediala gåvor som jag kunde aktivera.  För att bäst lyckas med det borde jag göra ett par regressioner med en duktig regressionsterapeut. På så sätt kunde jag backa tiden tillbaka till de gamla liven, stanna i situationer och ta till mig och föra med mig kunskapen och känslan tillbaka till nuvarande liv.

Detta väcker min nyfikenhet och jag beställer tid hos en regressionterapeut. Jag känner att jag ingenting har att förlora men istället kan få svar på en mängd frågor om livet och döden. En lördagsförmiddag i mitten av augusti ligger jag således på en brits med slutna ögon och lyssnar på harmonisk musik.

Min terapeut ”Sara” ber mig att slappna av, känna värme och andas djupt. Jag blir tung i hela kroppen men känner ingen värme. Sara beskriver en blomsteräng, en källa och en bro som ser ut som en regnbåge. Hon säger att min andliga vägledare möter mig, att vi tillsammans går mot en dörr bland rosenröda moln. Sara frågar om jag är pojke eller flicka. Det vet jag inte, för jag ser ingenting, bara mörker.

Sara däremot ser en indiankvinna som ber till olika gudar. Bredvid indiankvinnan ligger ett litet barn inlindat i läder. Hon ber bland annat till åskans gud. Det går dåligt för kvinnan och barnet.

Jag ser ingenting, men jag andas allt tyngre och häftigare. 

– Slappna av ännu mer! säger Sara. Du har varit en hjälpare i dina tidigare liv. En mamma som har hjälpt sina barn. Du har upplevt hemskheter och bär på så mycket rädsla att du inte vågar gå tillbaka i dina liv. Du är blockerad och kan därför inte se.

Allt känns så enormt tungt att jag börjar gråta. Näsan täpps igen, jag flämtar efter luft och känner mig svimfärdig. Mina händer känns mycket spända och tunga, alltför tunga för att jag skall orka lyfta upp dem, plocka fram en näsduk ur byxfickan och snyta mig.

Sara förmedlar energi till mig för att underlätta andningen. Flämtningarna upphör men mina händer går inte att röra. Det känns som om de hölls fast i ett stålhårt grepp eller som om de hade varit gjorda av stål. Otroligt och också en aning obehagligt! I vanliga fall kan man ju rycka sig loss på sätt eller annat, om någon utövar fysiskt våld.

Jag känner att okända fingrar möter mina fingrar. Tydliga konturer av okända fingrar möter mina fingrar parallellt mot varandra. Inga handflator. De okända fingrarna utstrålar ingen värme.

Jag säger att det är omöjligt att mina fingrar skulle böjas uppåt eller neråt, fastän det känns som om de mötte okända fingrar. Jag ligger ju på en vågrätt brits.

   – Dina barn från tidigare liv vill inte släppa dig, säger Sara. Ni skall nu gå vidare mot ljuset.

Jag fryser inte, men Sara sätter ändå en filt över mig och håller sin hand ovanför min högra hand. Efteråt berättar hon att mina händer har varit böjda och alldeles iskalla. Att de varit böjda som stora krokar vid handlederna förstår jag inte före långt efteråt.

Sara får mig att slappna av. Mina fingrar mjuknar, mina händer frigörs från stålgreppet. Jag kan äntligen plocka upp en näsduk och snyta mig. Under det vänstra ögonlocket dyker en liten, starkt lysande ljusboll upp och blinkar till en gång alldeles som om någon sände en signal genom mitt mörka medvetande.

Mitt sinne fylls av en svag känsla av lätthet och glädje. Innanför mina slutna ögon ser jag skimmer av ljus. Ovanör skenet öppnar sig en vacker, ljusgrå vägg med ett glest mönster av något som liknar vattendroppar. Det lockar mig att titta uppåt tills jag automatiskt öppnar ögonen och först ser samma mönster i taket ovanför mig, sen det vita taket och till sist Sara stå på sidan om mig. Hon bjuder mig på ett glas ljummet vatten. 

Jag dricker vattnet, inte för att jag är törstig, men för att jag känner mig litet förvirrad och svag i min lyckliga medvetenhet. Jag är smått berusad av glädje, kanske också lättad över att de tunga flämtningarna upphört. Ganska omskakad lämnar jag Saras mottagning. Senare har jag fått veta att Sara inte såg ljussignalen, ljusskenet eller den vackra, ljusgråa väggen. Senare har jag fått uppleva händelser ur tidigare liv tillsammans med en annan regressionsterapeut. Hos Sara går jag numera regelbundet på energibehandlingar och har varit med om så mycket, att jag redan skriver på med min andra bok om healing med mera.

 

Esmaraldas seans i kombination med regressionsterapibesöket hos Sara fick mig att på allvar att vakna upp och aktivt söka kontakt med andevärlden. Mitt sätt att tänka och agera har förändrats under det senaste året. Livet har blivit mycket intressantare...