Mannabonne Glenns begravningar....
Jag och Mannabonne Glen promenerar längs stranden så gott som varje dag.
Ibland hittar han en död fisk som spolats upp.
Han undersöker den försiktigt och sen börjar han begrava den. Han krafsar och gräver med tassarna och tar nosen till hjälp för att trycka till och han ger sig inte förrän hela fisken är begravd och varenda milimeter dold av sand..
Härom morgonen var det dags igen. En regnig och kall morgon. Vi var helt ensamma på stranden så han fick gå lös fast det är hundförbud...
Egentligen kanske det beror på nån gammal instinkt att grava den mat man inte kan äta för tillfället – men jag föredrar att tro att han har ett gott hjärta och tycker att varje individ är värd en vettig begravning.
Han krumbuktade och sprätte och grävde och puttade med näsan… och jag drogs med i begravningsstämningen och började sjunga den gamla psalmen ” Tryggare kan ingen vara”
Då blev jag så upplivad av att jag mindes texten så jag klämde i med " Härlig är jorden"
Därefter föll det sig naturligt att be " Fader vår" och i rena ivern rev jag av den Apostoliska trosbekännelsen också.
Och nu ar det ju en fisk vi begravde så jag avslutade lämpligt med Di Levas: Fiskarna simmar i haaaaavet.. fåglarna älskar bakom mooooolnen....
Det tar tid för MG att begrava ordentligt - det är inga hastverk han åstadkommer
När han nöjd och belåten satte sig bredvid gravhögen avslutade jag högtidligt med att nu ska du vila i frid lilla fisk.
Och så vänder jag mig om för att gå.
Och får syn på ett huvud som sticker upp bara ett par meter bort i vassen.
Ett par stora stirrande ögon och vips förvinner människan in bland grönskan.
Jag vet inte vad den stackars sommargästen tänkte men hoppas att hon vågar sig tillbaka till stranden igen… & själv fick jag sån ångest för jag har en gruvlig sångröst. Det var det allra värsta. Begravningen bjuder jag så gärna på... men sången... huga...
Kram & kärlek
P.s. Nu tror ni kanske att jag är väldig religiös som behärskar både Fader vår och trobekännelsen.. men det handlar mer om att jag har ett bra minne för texter... och minns ända tillbaka till konfirmationstiden för sådär 100 år sen. Jag gick ur kyrkan när jag var 18 och har inte gått med i någon ny.
skriven
Kära Es! det mesta du skriver stämmer o är så träffande.
Dejtade en man i våras/somras som verkligen fick mig att skratta.
Längesen jag mötte nån man hade så härlig kemi med. Dock så var tajmingen helt fel o vi lade det på is. Han var något speciellt o jag har haft svårt o glömma honom. Det fanns något speciellt mellan oss. Sådant växer ju inte direkt på träd. Så jag skrev ett sms, nu stundar en träff. Vad är din känsla av det hela? tror du chanserna är goda till att han också har dörren öppen till att börja träffas och se vart det leder. jag har som sagt var inte bråttom.
Stor kram till dig och frallan:-)