Should I stay or should I go ?
Rädslor och osäkerhet ställer till med problem.
Massor av par runtom i vårt land lever i döda relationer.
Knappt nåt sex, ingen attraktion och enbart känslor av vänskap, i bästa fall.
Ska man stanna i en sådan relation eller avsluta den och gå vidare ?
Man stannar ofta på grund av att det är enklaste lösningen och på grund av rädsla för det nya som man ska möta på egen hand.
Ekonomin blir som regel sämre och var ska man bo ? Kommer man att bli alldeles ensam ?
Somliga stannar kvar eftersom de tror att det är bäst för barnen.
Vilket det INTE är.
Inget barn mår bra av att växa upp i en relation där föräldrarna har ett emotionellt avstånd till varann.
Vi ska ju vara barnens förebilder. Och vi blir en bra förebild om vi visar att det är okey att bryta upp från något som inte fungerar… och om vi kan tillåta barnen att ha kvar både sin mamma och pappa fast på ett annorlunda sätt än innan
Somliga får dåligt samvete bara av tanken att lämna sin partner och tänker att hen som är så snäll , ska jag verkligen göra så illa ? Men du gör mer illa om du stannar. Stannar du på grund av att du-tycker-synd-om då förminskar du din partner och visar inget förtroende för att hen kan ha ett liv utan dig.
Du gör alltså dig själv alldeles för betydelsefull.
Och även om du inte tror det - så ÄR du faktiskt utbytbar.
Andra stannar kvar av ekonomiska skäl. Och då gäller det att ta kontroll över sitt yrkesliv… kanske söka nytt jobb.. högre arbetsprocent… kanske studera så att inkomsterna på sikt blir bättre.
Det är någonting av prostitution över de som stannar pga ekonomin .
En hel del stannar eftersom de är rädda för ensamheten.
De har helt enkelt inte fattat att man själv är ansvarig för att bygga sitt liv och skaffa sig hobbys/intressen och vänner.
Det finns en hel värld därute som är full av människor och aktiviteter och den som inte vill vara ensam – behöver inte vara det heller.
Bland de fulaste anledningarna att stanna är de som blir kvar eftersom de ändå inte hittat någon bättre och - de är på ständig span efter en ny partner.
Här lurar man sig själv mer än man lurar sin partner.
Man väljer att tro att man måste ha draghjälp av en ny kärlek för att kunna avsluta och det betyder att man har en självkänsla som är ynklig. Är man i den här situationen – då ska man inte lägga energi på att ragga nytt utan istället ta tag i det nödvändiga jobbet med sig själv.
Kram & kärlek
skriven
Detta är ju så sant.... Nu var det inte jag som lämnade utan jag blev lämnad och det kom som en chock. Vi hade precis gift oss. Men jag känner ändå igen nästan alla punkterna för det var så jag kände, klarar jag av ett barn ensam? (hon var 10 månader när jag flyttade) klarar jag mig själv? Jag levde ju bara på Föräldrapenning! Samtidigt som exet inte ville ha henne 50 % utan mindre så fick ingen hjälp där. Och sen trodde jag att han inte klarar av vårat barn själv (också för att han själv sagt det). det har varit väldigt svårt för mig känslomässigt. Och Kommer jag leva ensam resten av livet?
Men tänka sig. Jag kom igenom det. Och jag klarade det. Två år tog det. Men det gick! Det GÅR! Min dotter är på andra sidan Sverige med sin pappa och jag har inte hört av mig en enda gång och kollat och varit orolig (däremot har han skickat några mms) hur skönt är inte det! För mig är det ett stort steg.
Idag kan jag inte fatta att jag levde med honom i så många år. Varför lämnade inte JAG honom tidigare, alla tecknen var egentligen där hela tiden. Men jag brukar tänka att det kom ju i alla fall något gott ur det, och det är ju min dotter :-)
Nu upp och äta frukost, yoga, och sen packa hela dagen. Och titta lite på bron.
Kram!