Esmaralda...spår dig gratis!

Jag har haft besök av  De Grå igen.. de med silverögon.

Det började med att jag   åkte färja till Danmark,strax inannan hösten kom .

Det var tidig morgon och ganska folktomt. 

Just innan vi kom i land passade jag på att gå på toa .

Och passerade ett bord där det satt en man som genast fångade mitt intresse. Jag kände riktiga strålar av obehag och fick liksom en flyktbeteende.

Men  terapeut som jag är så resonerade jag logiskt att om det nu var en elak fan som satt där  i grön  hood med uppfälld luva så fanns det ju folk omkring oss och något mer allvarligt skulle inte kunna hända. 

När jag passerar honom vänder han huvudet bara så pass mycket mot mig att jag kunde se hans silverögon… ungefär som rörligt  flytande silver.   Han var alltså en av dem. En av De grå.

Jag är livrädd för dom och jag vet inte varför. Snabbt drog jag blicken åt  mig.. gick på toa och tog sedan om omväg runt halva båten för att slippa passera honom igen.

De dyker upp ibland och de har aldrig varken hotat mig eller gjort  mig illa men ändå är det någonting med dem som gör mig helt sanslöst skräckslagen och jag tillhör inte de lättskrämda. 

När kvällen kom åkte jag tillbaka hem. 

Jag tog trapporna ner till bildäck… och  vem står still där längs ner i  trappan bredvid dörren om inte Den Grå.

Med blicken vänd mot mig. Som om han visste att jag skulle komma.

Jag undviker hans ögon och vet att de flesta inte ser ögonen precis  så som de ser ut.. fast jag är inte ensam om  fenomenet att kunna se. Jag tror till och med att någon av er här på bloggen berättat ni sett De Grå.

Jag vände tvärt.. rusade uppför trappan och bestämde mig för att ta hissen. 

Hissen kom, jag klev in, och direkt efter så gled två av De Grå in.

Att inte hjärtat stannade.

De har ingen mimik alls och är liksom grå alltigenom förutom ögonen då… och  så tränger en barnfamilj in sig i hissen. Tack och lov. Jag hade kunnat krama  om dom alla fyra.

  Jag stirrar i väggen medan hissen stånkar sig ner och  jag vägrar släppa fram några paniktankar. 

Jag känner en doft av  hallon och sommar från  Den Grå som står närmast mig. Märkligt.

Jag ser att  de båda har udda och konstiga kläder. Varma halsdukar till sina hoods fast det är mitt i sommaren.  En av dem verkar ha typiska tjejjeans på sig.

De hade både mössa och uppdragna huvor. 

Hissen stannar och dörren öppnas och jag armbågar  mig förbi barnfamiljen och är först ute… rusar med bultande hjärta fram till bilen och snabbt in  och låser om mig.

Jag ser hur de två glider in i baksätet på en annan bil och jag tror inte att mannen som sitter i förarsätet är medvetna om sina två passagerare.

För hans del kan allt hända nu. Jag har en klump i halsen och sväljer och sväljer.

Tänker att ifall mannen inte ser dem så gör de honom kanske inte något illa – men å andra sidan, varför valde de att gå in i hans  bil ? Och varför tror jag att de ska göra illa ?

Hur som helst  så fattade jag beslutet att bara sköta mina egna affärer.  Jag satte på musik på hög volym… sjöng med i låtarna och skrålade på så gott jag kunde… och  tappade bilen med De Grå ur sikte så fort vi lämnat båten. Och det var jag så himla glad för!!

Kram & kärlek