Ni vi avslutar vårt jordeliv....
Jag har sagt det innan och jag säger det igen – att våra älskade döda.. är inte borta.
Det är inte så att man dör och begravs och är försvunnen för tid och evighet.
Nej, när man dör så flyttar man till en annan dimension.. det är enklaste sättet att förklara vad som sker. En dimension vi levande inte kan besöka eftersom vi inte har den förmågan men däremot kan de döda ibland besöka oss.
Vi kan kalla platsen himlen, andra sidan, Alltet... oavsett vad vi kallar den så är det samma plats.
När de döda besöker oss handlar det ofta om ömsesidiga tankar… att du och den döde rattar in er på samma kanal i tanken och detta öppnar en slags port… som gör det möjligt för den döde att komma på besök.
Ibland skapar vi portar omedvetet, bara genom vår saknad.
Fast ofta är det så att de döda inte kommer till oss när vår sorg är som störst – eftersom de anser att det kan störa vår sorgbearbetning. De brukar vänta tills det gått en tid – tills vi kommit steget vidare.
Hur vet vi då att vi har besökare från den andra dimensionen? Många av oss kan aldrig vara riktigt säkra eftersom vi saknar förmågan att känna in – men som regel är detta något som kan tränas upp, om vi skulle vilja.
Tänk intensivt på den som är död… visualisera hen så starkt du kan… och visualisera att hen tex promenerar in i ditt kök och sätter sig vid köksbordet… och rätt som det är kan du känna att tanken tar mark och HÄNDER… att det är mer än bara din visualiseringsförmåga… och det blir en mycket stark upplevelse
En del av oss kan känna en närvaro av en besökare.. och känner man denna närvaro ska man ta den på allvar, stanna upp och hälsa besökaren välkommen.. på så sätt öppnar man en positiv kanal.
Sedan finns det de av oss som inte känner så mycket men som ibland kan se och lägga märke till små tecken.
Min faster till exempel.. när hennes man dog var hon nedbruten av sorg. Först märkte hon ingenting alls men sedan började det poppa upp små tecken. Mannens favoritkaffemugg stod plötsligt på bordet. Hans sänglampa tändes av sig själv. En främmande katt följde henne när hon var ute och gick och telefonen ringde, en ”felringning” av någon med samma man som maken.
Till sist insåg hon att maken fortfarande fanns och försökte förmedla sig – och det blev en tröst för henne.
Sen finns det de av oss som förnekar. Som vägrar se. Som redan i förväg gör klart att man inte har förmågan att känna av och då låser man sig och upplever absolut ingenting
En gång tog min pappa med mig in i andra dimensionen även om det bara var typ i förmaket och en lite försmak.. och jag såg alla de jag älskat som gått över… de var tillsammans… mina djur fanns där… och jag kände en sådan enorm glädje… så underbart att få en bekräftelse och inte bara”tro”
Alltsammans var över på kanske 30 sekunder men det var stort och har etsat sig fast hos mig,
Och som pappa berättade, att när man gå över i nya dimensionen då blir man per automatik upplyst. Man vet vad man gjorde fel i jordelivet… och man ser de begränsningar man hade och de tossigheter man ägnade sig åt. Men ser klart helt enkelt.
Ingen ska behöva vara rädd för döden.
Döden är inte slutet utan början på något helt nytt
Det är i andra dimensionen vi lever mest och längst och det är där vi beslutar om och när vi ska tillbaka till ett nytt jordeliv.
Massa kärlek och stor kram
Ps. Vill du ha omfattande spådom via mail - där du får ställa alla dina frågor ? maila mig på: [email protected] och jag skickar dig mail tillbaka med all info om hur det funkar !!
skriven
Åh, så bra skrivet. Maken och jag har pratat och bestämt att visa varandra - ge tecken att vi är där oavsett vem som går över först. Ska försöka att förmedla detta även till mina barn. Går nog bra med yngsta dottern, men äldsta är inte riktigt så andligt tankemässigt, men förhoppningsvis ändrar hon sig. Besök blir det ju till alla efterlevande, men vill ju inte skrämmas. Skall skriva ut den här texten och spara och dela med mig av.
Kram