Esmaralda...spår dig gratis!

Nu får jag nästan lite ångest – när jag inser att många av er tror att jag har den perfekta familjen utan bråk och stök och stridigheter.

  Så är det INTE.

Eller rättare sagt… idag är det lugnt och fint och mest bara roligt.. men så har det inte alltid varit.

Jag var bara 17 när jag fick äldsta dottern… singel … och pluggade  men det var bara roligt.

Dottern var aldrig en börda  och aldrig i vägen men den stackarn släpades med precis överallt och nån riktig ordning och reda  var det aldrig. 

  När jag var 20 fick jag dotter nummer två med en annan man och vi gifte oss faktiskt….och var olika som natt och dag. Han var  väldigt snäll och go men introvert och försiktig.. jag var precis tvärtom.

  Vi grälade inte… det är sällan jag grälat med mina karlar.

  Hur som helst så träffade jag man nummer tre… och det var en dysfunktionell relation… vi grälade och gapade och skrek så stickor och  strån rök.

En eländig separation där vi båda tappade all värdighet.. och mitt  i detta fanns barnen.  Jag ryser när jag tänker på det.

Sen växlade männen lite… jag var gift en period med den man som jag nu lever med… och det var en stor passion.. som var omöjlig att leva med. Vi adopterade barn nummer 3 från Ryssland.. sonen som jag brukar benämna honom.

Sen skildes vi.  Jag träffade andra.. bland annat ”Borgmästaren” från USA och som var  just borgmästare.. vi hade himla kul tillsammans.. men snacka om långdistansförhållande !

Då och då skickade han en flygbiljett och vi sågs på olika platser i världen. 

Jag träffade en halvkänd kille som  spelade i ett band… här var fokus också på att bara ha roligt men vi hade långa samtal om  livet och döden och allt däremellan och då brukade vi sitt på taket och dricka Tequila  ! Herregud så fjomsig man har varit.

Eller när jag blev tillsammans med  Pedro fån  Mexico… han kunde härma alla fåglar, han kunde trolla och han dansade som en gud.  Vi sysslade mest med entertaining.. och det var länge sen

Lillis var  1.95 lång och snickare… ett stort hårburr och  han överraskade alltid med så genomtänkta presenter.

Med flera… med flera.. med flera….. och hur kul är det att vara barn i en sån familj ?

Sen så småningom  blev det jag och sonens pappa igen. Och så är det fortfarande.

Vi har det riktigt bra.. vi ÄR olika.. men med åren har vi lärt oss att det kan vara positivt.

Vi pressar inte varann.

Han vill tex inte resa lika mycket som jag och det är helt i sin ordning.. då reser jag ensam.  Han älskar sport och det får han göra i lugn och ro…. inget tjafs.. vi skaffade bara en TV till så jag slapp se eländet.

När jag var barn skildes mina föräldrar under värsta  former… min roliga, goa och hämningslösa tattarpappa och min  förfinade professorsmamma. 

De skulle från början aldrig ha slagit sina påsar ihop.

Barndomen var antingen höga berg eller djupa dalar… en månaden var vi störtrika och pappa kom hem med en häst till mig.. eller största teddybjörnen som någonsin skådats.... nästa månad  var det knapert och det gällde att äta så mycket som möjligt i skolbespisningen.  

Så får vi till Afrika och pappa och en president skulle samarbeta

Jag fick en bror på köpet.... och vi älskar o tar hand om varann !

Jag hade ett dysfunktionellt hem och konstiga föräldrar. Ingen annan jag kände hade det ens på liknande sätt. Men jag älskade både mamma och pappa.

 

Åren gick som år brukar gå och jag kom fram till en insikt. 

  Att det är JAG som ska axla rollen som Grand Old Lady i den här röriga familjen… som utökats med två svärsöner och barnbarn.

När det blir oro i lägret… vilket händer då och då… så medlar jag utan att ta parti…om någon är snäsig så bjuder jag på det.. herregud,  det betyder ju inget.  Men blir jag ilsk… då ryter och röjer jag och svär och domderar.  ” Men  lilla vän, förstår du inte att… ”  är ord som jag aldrig tagit i min mun

” Men för helvete ongajävel ”… är mer som jag.  Hemskt men sant.

Snarstucken och långsint har jag dock  aldrig varit.

Och till sist blev allting riktigt bra

Nu kan vi alla umgås… och innan pappa dog  så började han och mamma umgås som vänner… de hade varsin ny respektive.  Mina döttrars pappor och deras nya fruar och barn…. alla var med i gemenskapen.. och det är dom fortfarande.  Vi har ju våra ” Tomten är far till alla barnen” jular !

 

Och när sonen tex tog studenten häromåren kom hela gänget… plus hans och våra kompisar och vi slutade räkna när antalet gäster var upp i 135 stycken…

Jag frågade min vän om han tycker att benämnen ” Grand Old lady” är rätt och det tycker han inte. Han tycker mer att jag ska benämna mig som  ”Mafiosomama” -  ja, där ser man… ”skratt”

Med detta vill jag ha sagt att allt har inte alltid varit underbart… jag har inte åkt i gräddfilen… men jag har lärt genom  livet och nu lever jag dessa lärdomar… och det kan alla göra !!

I släkten finns bara EN person som jag inte gillar… fast det vet han inte om.  Och så låter jag det vara.

Jag har blivit mycket bättre på att  bjuda på sånt… har inget behov av att ta strid för alla möjliga futtigheter… det räcker att jag själv vet att jag har rätt… och när någon tokar till det… ja då snackar vi om det och sen går vi vidare…. Ett och annat bryt får jag fortfarande…. och det är också okey.

Kram & kärlek