Minnen....
På gatan vid torget i byn där jag bodde, fanns ett litet rött trähus och där bodde och Roope och Antti.. tvillingarna.
De bodde där tillsammans med sin mamma som hette Kirsti och som var den enda kvinnan i byn som söp hårt.
Åtminstone trodde vi ungar att det var så.
Tvillingarna kallades rätt och slätt bara tvillingarna och de var inte alls sådana som man läst att enäggstvillingar ska vara.
De bråkade och slogs och stal av varann och de hade olika vänner.
När alla vi ungar i byn lekte storlekar som krig.. då var tvillingarna aldrig på samma sida.
Deras pappa var brottare och kallades för den Finska Björnen men ingen av oss hade någonsin sett honom. Allt var bara hörsägen från tvillingarna om pappans storlek och muskelstyrka och hur han en gång lyfte en hel Folkvagnsbuss när han skulle byta däck.
En gång smög det omkring en klen förläst typ med tjocka glasögon som ropade på Antti och Roope och Anita öppnade fönstret och svor på finska så det osade svavel.
Kanske var det pappan i alla fall !!
Eller så var det bara en av alla karlar som svansade runt Kirsti.
En gång ordnade vi cirkus med väldigt dyrt inträde… och då skulle tvillingarna vara en av attraktionerna och läsa varandras tankar och inte ens då kunde de hålla sams.
Ingegärd som hade Downs syndrom skulle bara vara sig själv ( hur hemskt var inte det !!) … Uffe var clown och Marika trollkarl.
Av nån diffus anledning var jag tågkonduktör.. kanske mest för att jag nyss fått ett sånt leksakskit.
Taxen Trix, min hund.. gjorde konster och presenterades som världens längsta hund. Han kunde allt om han bara var tillräckligt godissugen.
Eva uppträdde med byns klokste gris.., en kulting hemma från gården.
Vi hade snott Uffes mammas kakburk och sålde småkakor. Saft hade vi också blandat. Gunilla gick runt och visade burkar med skalbaggar, en kopparorm, gråsuggor, spindlar och blodiglar. Publiken fick klappa och hålla.
Vi hade släpat ut alla stolar hemifrån och ordnat med en scen… och såvitt jag minns så hade vi en hel del publik. Pengarna delade vi på.
Vi ordnade faktiskt cirkus då och då.
En gång ordnade vi loppmarknad och då hade vi släpat ihop allt möjligt från våra föräldrars skåp och lådor och garderober och somliga av oss fick en redig lusing för att vi sålt familjens tält, vinterkängor, porslin och promenadkäppar !!
Jag säger som alla gamla människor säger.. att på min tid hade nog vi ungar mer fantasi.. vi GJORDE mer…kanske var det sociala medier som fattades oss… men jag är ändå glad att jag var barn på den tiden…. och vi var inte så övervakade av vuxna... man gick ut .. och ingen vuxen hade nån koll.... kreativiteten flödade...
Kram o kärlek
skriven
Jag håller med, jag är ju yngre och växte upp på 90 talet. Vi gjorde också sådana saker. Hittade på teater för dem vuxna. Vi spelade in filmer med typ världens största filmkamera att hålla i. Vi hade en kiosk som vi sålde godis i, tog dubbelt betalt än vad vi köpt för. Alla lekar man lekte. Och man ville aldrig gå in när föräldrarna ropade "mat". Och ibland fick föräldrarna leta efter oss och säga att det var mat.... Goda tider! Vi kunde ju till och med tälta ute över natten, bara vi barn, skulle man väl aldrig våga nu!
Vilket nu fick mig lite att längta till ett boende där det bor många barn. Och finns skog. Och lekplats precis utanför. Det finns det inte här.
Drömde om att jag var på en skola (var lite äldre barn) och hälsade på. Och började gråta då jag tänkte på att "gud så roligt". Jag har inte helt och hållet släppt det där med lärare. Vet dock inte om det är mindre barn eller större eller vuxna jag vill undervisa..... Är detta något jag borde tänka lite på? Stället jag var på, på förskolan, var kanske helt fel. Att det var själva förskolan och personalen det var "fel på"? Att det var därför jag inte trivdes? Vi har ju elever på mitt jobb och det är så himla roligt.... Och blir förvånad själv över hur mycket jag kan haha!
Hoppas ni får en solig och härlig dag idag!
Kram!