En spökhistoria.....
Många av oss har en spökhistoria att berätta… jag har många men en minns jag alldeles speciellt.
Jag var kanske 8-9 år gammal och var på väg till mormor.
Hon bodde i andra änden av byn, på andra sidan järnvägen i Billesholm.
Jag gick längs Storgatan… passerade Olssons bageri och Handelsbolaget och strax innan järnvägen, vid Majkens Blomsteraffär, dök det ohyggliga upp och mötte jag en förskräcklig kvinna.
Jag höll undan på trottoaren och lät henne passera. Bloden rann längs kinderna på henne och hennes kläder var sönderrivna. Ena ögat hade liksom poppat ut och hände i en stäng ner mot kinden.
Så ser jag att en man kommer efter henne… han går på sina brutna ben och det ser väldigt märkligt ut. Dessutom har han ett hål i huvudet som jag undviker att titta på.
Intuitivt vet jag att det jag ser inte är ” på riktigt”
Det är bara jag som kan se och det är jag redan van vid
Men jag kan inte riktigt tolka det jag ser... har det hänt eller ska det hända ?
En känsla av obehag infinner sig i kroppen… det är som om ormar krälade omkring i magen och jag mår illa.
Känslan av att det SKA hända växer sig starkare
Just nu sitter mannen och kvinnan och fikar i ett kök.. vid ett bord med blommig duk och grönbrokiga kaffekoppar och snart ska de råka ut för olyckan och dö. Båda två. Kanske om en halvtimme aller om ett par timmar men definitivt väldigt snart. Det ska ske under dagen.
Så infinner sig paniken
Jag måste göra något. Men vad ska jag göra ?
Jag vet ju inte deras namn och jag har ingen aning om vem de är.
Paniken ligger på lut och just då lägger min ängel sin hand på min axel och säger att allt är i sin ordning och det är inte meningen att jag ska göra något alls.
Jag andas ut. Får ordning på magnerverna.
Och så fortsätter jag hem till mormor.. bli bjuden på nyponsoppa med mandelbiskvier och det som hänt glöms inte men gör inte ont längre.
Ni vill jag höra era spökhistorier !! Många av er har varit med om märkliga ting !!
Kram & kärlek
skriven
Godmorgon Es
Jag minns inte en specifik spökhistoria, däremot drömmer jag mycket om verkligheten. Ofta får jag svar på grubblerier då och vaknar ofta med svar och klarhet i hur och vad jag skall göra. Ofta kollar jag upp om det jag drömt faktiskt är möjligt och då kollas även annat upp från drömmen. Då har det vid ett flertal tillfällen skett att personer ur dessa drömmar inte existerar längre men ibland är det "inte än".
Igår blev det tillfälle att ta och prata med R, detta trots att jag blivit avrådd men jag är van vid att man kan prata och resonera om saker och trodde så även här. Det slog bakut rejält och jag är så arg och ledsen nu. Känner mig fel och skäms även fast jag inte gjort nåt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till... det som gör mest ont är andras tystnad, ingen säger ifrån och håller mig om ryggen.
Jag känner mig så ensam..
Kram