Ett människoöde...
Gästbloggare idag är CajsaStina
Inuti mig så bor inte bara det lilla barnet som man brukar säga utan det misshandlade, svikna och ensamma barnet.
Om ni orkar så lyssna lite till min historia och jag ska försöka vara kortfattad.
Jag minns mamma och pappa. Mitt allra vackraste minne som jag vårdar är en gång vi skulle bort på maskerad och jag gick mellan mamma och pappa och gungade i deras händer, fram och tillbaka.
Det var lycka.
Den enda gången som jag minns den sortens trygga familjelycka.
Sanningen var annars att mamma var psykiskt sjuk och blev psykotisk i omgångar. Pappa orkade inte med utan flyttade och han tog inte mig som enda barnet med.
Nej, jag fick stanna i det helvete som han själv inte orkade med.
Det förlät jag honom aldrig för.
Han skaffade ny familj och nya barn och hörde aldrig av sig till mig.
Jo, när jag fyllde 15 men då vägrade jag träffa honom.
Jag tror inte på förlåt i alla läge.
Mamma misshandlade mig gravt och stängde in mig i källaren och på toaletten. Jag fick gammal och möglig mat att äta. Hon körde in pinnar i mitt underliv. Hon blonderade mig ideligen eftersom hon avskydde mitt svarta hår. Det var så mycket mer som jag inte orkar berätta om
Hon höll det snyggt hemma och de få gånger som någon kom för att hälsa på så fick dom ett gott intryck.
Hon gav inte sken av att vara sjuk och kunde alltid skärpa sig.
Ibland om nätterna fick jag stå på balkongen och vara vakt timmar igenom och i bara nattlinnet så jag kunde varna henne när utomjordingarna kom.
Så var det hela tiden.
I tonåren gjorde jag ingen revolt som de flesta i min situation. Jag fortsatta vara hemma med mamma och tog del i hennes tokerier för jag hade tappat min egen vilja.
Vid fem tillfällen under min uppväxt kom socialtjänsten och kontrollerade och det betyder att det måste ha funnits de som sett det onormala och slagit larm men de satt med mamma i köket och drack kaffe och det hela avskrevs.
Vi hade ett litet kontaktnät. Någon mormor och morfar fanns inte och inga nära släktingar. Mamma försökte ta sitt liv sju gånger som jag minns och tre gånger försökte hon ta mitt liv. Jag vet inte hur hon lyckades bortförklara detta för läkare och socialtjänst.
Efter gymnasiet träffade jag min första pojkvän mot mammas vilja och jag flyttade ihop med honom. Jag var en grå mus som fann mig i allt och fungerade som en husslav. Jag fixade allt och gjorde jag fel fick jag stryk och det var som det skulle vara, det var jag uppväxt med.
Sedan när jag närmade mig 30 hände något. Jag kom underfund med att jag hade en egen vilja. Att jag var en egen och fri människa och att jag KUNDE ta mig loss. Blåslagen flydde jag till ett kvinnohus. Tack och lov hade jag inga barn.
Nu började mitt eget ansvar växa och jag visste att gjorde jag mig till ett offer så skulle mitt liv vara kört. Då skulle jag få psykosomatiska sjukdomar och alltid ligga på botten som en sjunken sten.
På egen hand reste jag mig.
Jag fortsatte studera, jag bodde och arbetade utomlands, jag fick framgångar i jobbet och en god ekonomi. Mamma hörde av sig ibland och ville ha pengar men jag besvarade aldrig hennes kontaktförsök.
När jag var i fyrtioårsåldern hade jag byggt upp ett liv som jag trivdes med och en egen trygghet, såväl inre som yttre. Jag hade vänner och hobbys och bland annat seglade jag och spelade in två musiklåtar varav en av dem hade god framgång.
Barn ville jag inte ha av rädsla för att det kanske fanns något sjukt genetiskt inom mig som skulle komma upp till ytan om jag blev mamma.
För fem år sedan fick jag cancer och av det mer allvarliga slaget.
Det var en traumatisk och tung tid som jag inte ska orda så mycket om för ni förstår nog hur det kan vara.
Efter det akuta skedet åkte jag utomlands till ett rehab för att träna och vila upp mig.
Där mötte jag kärleken och i form av en personal och vi flyttade samman.
Vi fick tre fina år tillsammans och sedan dog han i en olyckshändelse.
Jag var ensam och ganska vingklippt och än vet jag inte om jag klarar mig från cancern.
Jag har bieffekter av den och den kan dyka upp på nytt.
Min kropp och mitt psyke är trött och om jag lägger mig ner och ger efter så tror jag att jag skulle få någon form av mental melt down. Mitt liv är fortfarande mitt och jag har ansvar för att leva det på ett anständigt sätt
Nu närmast kommer jag att arbeta ett år i Australien i en ideell verksamhet och jag ska dela hus med tre andra damer i min ålder. Nu är jag över 60.
Med lite facit i hand kan jag nu säga att mitt liv har inte alltid varit lätt men jag har levt det utan att ge upp och det gör mig väldigt stolt över mig själv.
Mitt budskap till er alla är att ta tag i livet. Du kan aldrig skylla på någon annan och det är bara du som har ansvar för dig själv.
Tack för din fantastiska bok Es och för flera seanser och stödet under sjukdomstiden.
Och inte minst ett tack för denna underbara blogg som hela tiden har något nytt att ge
Nyårshälsningar till dig och alla bloggläsare och tack ni som orkade läsa ända hit.
"CajsaStina"
skriven
Vet inte vad jag ska säga. Tårarna rinner, vilket öde.
Önskar dig en fin tid i Australien.
Esmeralda får vi ihop pengarna till husköp det närmaste året?