Ibland brister det...
Ibland brister det.
När man inte orkar mer – när det mörka tar över och när man för stunden inte ser någon utväg alls. Och man tycker så himla synd om sig själv att man ylar mot månen och gråter floder och känner sig som den ensammaste och mest utsatta människan i världen.
Det är bra. Bara ut med det. Ta i från tårna.
För lever du känslan.. då blir du klar med den...du har lättat på trycket och du kan samla ihop dig och gå vidare.
Lägger du däremot band på dig hela tiden… då kommer du så småningom att känna det som om du lever i en gråzon…inget är riktigt bra och inget är riktigt roligt… du blir liknöjd och du varken skrattar eller gråter. Och så vill du inte ha det.
Lev ut de känslor du känner… men fastna inte i dem.
Do what it takes… för att du ska bli klar och tömd -så att du sedan kan fylla på med nytt.
När min äldsta dotter var liten hände det att hon började gråta och jag frågade vad som hänt och hon sa att ingenting alls hänt utan det fanns bara för mycket tårar som ville ut. Ibland fanns det för mycket skratt och ibland för mycket skrik.
Försöker man gå i takt med sig själv och lever sina känslor, så gott det går, då brukar det bli som bäst.
Kram & kärlek
skriven
Godmorgon!
Det där stämmer så bra, precis så är det. Jag har så mycket inom mej som måste ut, ibland kommer det som tårar ibland som aggressioner. Ibland hittar jag orsaker att bli arg o då blir jag så arg att jag gråter men det känns bra efteråt, för det mesta i alla fall.
Idag är jag så trött att jag nästan gråter, vet inte om fullmånen jävlas med mej för jag har inte sovit en blund, vill bara lägga mej igen men jobbet kallar....
Många tankar far genom huvet, jag funderar på min fling, det känns som attraktionen slår gnistor när vi ses, kommer vi att kunna hålla oss ifrån varandra länge till? Det känns som vi båda vill innan vi kan gå vidare?
Hoppas ni andra är pigga o glada, ha en skön lördag. Kram💕