Esmaralda...spår dig gratis!

Dagens gästbloggare är : Heras mormor

Hej

Nu tar jag mod till mig för att gästblogga.

Jag har tänkt på det länge men tycker inte att jag är så bra på att skriva.

Jag vill berätta att för sju år sedan dog mitt älskade barnbarn i en bilolycka. Hon var 14 år gammal och hon dog omgående tillsammans med sin pappa som körde bilen.

De skulle åka till  ishallen och åka skridskor och kom aldrig fram.

 

Min dotter avled två år tidigare i cancer .

Hon var mitt enda barn och  Hera mitt enda barnbarn.

Jag och Heras pappa stod varann nära. I krisen kom vi varandra nära och jag fanns alltid där när han behövde hjälp med flickan.

Världens finaste  lilla tjej, våran Hera.

Hon var glad och sprallig och kallade mig för sin lilla gosemormor. 

Ofta sov hon över hos mig och vi åkte på små utflykter tillsammans. En gång åkte vi till Rhodos och  hon dansade på barndiscot och skrattade högt och fann kompisar som ville vara med henne. 

  När Hera och hennes pappa  dog, då försvann  de sista i min familj. 

Min bästa väninna som jag känt sedan barnsben  kom hem till mig och kramade om mig dagen efter olyckan och  då  säger hon att  jag måste tänka på att det hade varit värre om Hera varit normal. 

Att det hade varit värre att mista henne då. 

Jag trodde inte mina öron och jag blir så fruktansvärt chockad. Att hon av alla människor kan säga så.

Att hon ens kan tänka så. 

Hera hade Downs syndrom och det var sådan hon var och det var sådan jag  älskade henne, villkorslöst.

 Som om hon skulle vara mindre värld på grund av syndromet och  att hennes död  skulle vara lättare att bära.

  Jag kan säga att den väninnan som jag haft  alltid, hon  finns inte i mitt liv längre.

  Ibland är inte människor sådana som vi tror att de är. 

Jag vet inte hur jag tog mig igenom de första åren. Nu efteråt ter de sig som en dimma. 

För fyra år sedan beslutade jag mig för att se om jag kanske kunde  göra livet lite ljusare för någon annan människa, som var ensam som jag.

  Genom socialtjänsten fick jag kontakt med  Vanilla, en vacker mörkhyad ung kvinna med Down syndrom.

Hon bodde på ett gruppboende och hade inga kontakter utanför boendet.

Jag blev hennes kontaktperson och ju mer tiden gick desto mer blev vi varandras familj.

Jag tror att Hera hade tyckt om det och jag tror att Hera och Vanilla hade gillat varann.

Varannan torsdag till söndag bor Vanilla hos mig och vi rår om varann. Vi går på teater och på konserter, vi går på bio, vi shoppar och vi fikar och vi pratar om allt möjligt.

   Om två veckor åker vi på semester och jag har hyrt en stuga i Danmark.

Jag ville bara berätta min historia och kanske någon tycker det är okey att läsa den

Tack för en underbar blogg som ger så mycket energi och glädje

Tack för seanser som hjälpt mig att hålla huvudet ovanför ytan när det vart  som tyngst för utan dem vet jag inte  om jag klarat det. Min hälsning till dig Esmaralda och till alla bloggläsarna

Heras mormor