Djävulen tog min man.....
Gästbloggare idag är: En ledsen Mimmi
Hej
Förlåt om jag skriver om tråkigheter men jag måste få lätta mitt hjärta en smula och kanske finns det någon annan här som gått igenom vad jag går igenom.
Jag är 52 och har två stora barn som flyttat hemifrån.
Jag levde som frånskild och singel i många år tills jag mötte Josef som är lika gammal.
Vi befann oss på samma plats i livet med stora barn, singlar och klara med gamla relationer.
Josef hade precis det som jag sökte hos en man. Trygg och positiv och vi hade samma intressen som att resa och spela teater.
Josef spelade teater professionellt ( han heter egentligen något annat) och jag för nöjes skull. Allt blev så lyckat och rätt.
Vi köpte en lägenhet centralt tillsammans och inrättade oss för att leva det liv vi trivdes med .
Jag var lycklig. Riktigt lycklig för första gången på många år.
Dessutom kom alla våra barn så bra överens också.
Det kändes som att det nästan var för bra för att vara sant och så var det också.
Först kom det smygande.
Josef glömde avtalade möten. Han började bete sig på ett sätt som jag inte kände igen.
Han tappade tråden när han pratade.
Han glömde namn och ord.
Själv insåg han tidigt att något var riktigt fel.
Han krävde själv att få göra en utredning och den gav vid handen att han drabbats av Alzheimers.
Det var ofattbart. Han var ju inte gammal.
Han försökte ta sitt liv och hade garderat sig ordentligt för att inte bli upptäckt men det blev så i alla fall och han räddades till ett fortsatt liv i mental misär.
Jag har nog aldrig gråtit så mycket och känt mig så hjälplös som jag gjort den här tiden.
Jag googlade och läste allt jag kunde komma över och förvånades över att hans förlopp var så snabbt. Jobbet fick han sluta. Han gick vilse i stan där han kände varenda gata utan och innan. Han knackade på hos främmande människor och skrämde dem.
En gång klättrade han upp på en stege, upp på ett garagetak och vägrade komma ner.
Han ställde sig och kissade helt ogenerat på en trottoar centralt. Han blev förd till polisstationen för människor trodde han var full eller drogpåverkad. Han gick ut mitt i vintern utan ytterkläder. En gång i morgonrock.
Jag hade väninnor som tyckte att jag skulle flytta från honom direkt för det var ju inte så att vi hade någon lång gemensam historia. Detta var inget alternativ för mig.
Nu bor han på avlastning varannan helg och övrig tid bor vi tillsammans.
Det är fruktansvärt slitsamt.
Jag får sova med ett öga öppet för ibland får han för sig att gå ut mitt i natten. Han får för sig att göra sådant som inte finns.
En gång packade han en väska och skojade om att bilen skulle han inte ta eftersom han var för sjuk att få köra men sade han, att tåget får jag i alla fall ta.
Jag undrade var han skulle och han sade att han skulle besöka sin mamma.
Hon har varit död i 14 år.
När jag talade om detta för honom så bröt han ihop i en sorg som om hon alldeles nyss dött.
Han brukar säga till mig att jag vet inte vem du är men du är vacker.
Somliga stunder är det bättre och han vet mitt namn och beter sig normalt men det svänger snabbt. Hans barn är knäckta. De försöker avlasta mig men är jag inte hemma så blir han orolig och går bara av och an och gråter .
Det känns som om djävulen tagit min man och inte Alzheimers eller så är de två samma sak.
En helg var vi hembjudna till vänner som Josef känt i många år och som är införstådda i hans sjukdom.
Vid middagen glömde han att gå på toaletten och kissade ner sig.
Sedan skulle han mata akvariefiskarna och hällde en hel burk löksill i akvariet.
Det är som att ha ett litet barn.
Men så kommer de bra stunderna där han plötsligt är nästan sig själv och han säger att jag måste tänka på mig själv och flytta, att jag ska ha ett annat liv och inte ta hand om honom. Vi håller om varann och gråter tillsammans och han stryker min kind och säger att han önskar han drabbats av något som istället tagit av hans kropp och inte hans hjärna.
Jag har i hela mitt liv alltid orkat allt det jag velat. Nu vet jag inte hur länge jag orkar och jag vet inte vad som händer när jag inte orkar mer. Hur vet man när man tar slut ? Hur kommer det att yttra sig?
Tack Ezmaralda för seansen jag fick i början när jag träffade Josef. Vad du skrev har fallit på plats. Du skrev inte ordet Alzheimers utan formulerade det på ett sätt som jag inte fullt ut förstod då, men som jag till fullo förstår nu.
Tack för att jag fick skriva av mig och dela lite kring mina känslor och upplevelser.
Ett stort tack för denna underbara blogg. Jag önskar att vi alla ska sprida den till alla vi känner så att så många som möjligt får ta del av den. Jag ska själv dela på Facebook nu . Bloggen är en livlina för oss som har det svårt och en källa till insikt för de vars liv är lättare.
Hälsningar och kram till er alla
” En ledsen Mimmi "
skriven
Styrka och varma kramar <3