Miltons mamma gästbloggar !!
Dagens gästbloggare är : Miltons mamma
5 år, på dagen, har gått sedan jag förlorade min allra bästa vän och soulmate. 5 långa år av sorg, saknad, depression, ilska, avsky, tårar och ångest. Mitt hjärta har skrikit rakt ut efter honom. Milton, min älskade Milton. Mitt ALLT!
Vi var som ler och långhalm, för evigt sammansvetsade av kärlek.
Milton och jag har upplevt en hel del. Vi har rest, tävlat agility, ställt ut både i Sverige och utomlands, varit på TV.
Jag satt på kanten till sandlådan och Milton satt tätt bredvid.
De tre första åren utan Milton var ett rent helvete.
En händelse som har ristat sig i hjärtat efter Milton lämnat mig fysiskt är när jag står i köket och bara gråter. Inget existerar. Tomrum.
Det kändes som en man med starka vingar som han lade om mig. Jag är övertygad om att det var min skyddsängel/guide.
Den första sommaren blev jag manisk på att motionera. Jag gick 7-8h nästan varje dag. Cyklade flera mil om dagen och promenerade.
En enorm regnbåge uppenbarade sig.
Djur har dykt upp och följt mig. En ekorre följde efter Noah och mig till dagis, tre skogsduvor satt på en stubbe i motionsspåret och följde mig med blicken utan att göra en ansats till att flyga iväg trots att jag bara passerade max 1m ifrån, kopparödlor såg jag den sommaren (minst 3-4 st). You name it!
Många gånger har han varit med när jag inte bett om det något tecken. Utan bara "helt appropå".
Senast härom dagen visade han att han var med mig genom ett tassavtryck av snö och en saltgurka med en tass i.
De två senaste åren har känslomässigt varit enklare. Saknaden är fortfarande stor och ibland har allt känts som en berg och dalbana. Men Milton har skickat meddelanden, hjärtan och stöttat mig.
Jag har kvar tröjan som jag hade på mig den dagen jag höll honom för sista gången. Oförmögen att göra mig av med den trots att den är trasig. Lite sorgearbete har varit att göra en liten sida på en hemsida bara för honom. Där finns en dikt som betyder väldigt mycket för mig.
De gånger jag får höra att visst var det Milton som sände hjärtat eller "Milton älskar sin älskade mamma och kommer aldrig lämna dig" har lyft mig upp ur mörka djupa dalar. Många ord är fortfarande oerhört betydelsefulla för mig, och lyfter mig när livet är pest och pina.
Jag vet att Milton kommer återfödas och åter vara med mig i detta liv. Men JAG är inte redo ännu. Jag kommer göra samma sak igen. Ge upp allt för honom om det skulle behövas. Så han får inte komma förrän jag är pensionär så jag KAN lägga all tid på oss. :) Så vi kan vara tillsammans igen.
Jag saknar honom otroligt mycket. Det fysiska och närheten. Att inte kunna gosa in fingrarna i pälsen, klappa hans mage, lukta på honom svider i kropp och själv. Men jag är dock otroligt ödmjuk och tacksam för det från andra sidan.
Jag hoppas att Milton är stolt över sin mamma. De framsteg jag gjort, den person jag blivit. Jag är otroligt stolt över honom och oerhört tacksam och glad över att få vara endel av hans liv, både då och nu. Att han valde att bli min skyddsängel när han gick över visar hur stark vår relation och hur mycket vi betyder för varandra.
MILTON
5 år, på dagen, har gått sedan jag förlorade min allra bästa vän och soulmate. 5 långa år av sorg, saknad, depression, ilska, avsky, tårar och ångest. Mitt hjärta har skrikit rakt ut efter honom. Milton, min älskade Milton. Mitt ALLT!
Vi var som ler och långhalm, för evigt sammansvetsade av kärlek.
Den kontakten vi hade är svår att beskriva. Han kände mig utan och innan. Han visste hur han skulle få mig att skratta när jag var ledsen och tårarna gjorde breda ränder nedför mina kinder, han visste hur han skulle få mig att tänka på annat när livet var tungt.
När jag var förbannad på en annan "fyrbenting" gick han i mellan och charmade mig så jag glömde bort vad jag var arg över. Han visste vilka knappar han skulle trycka på för att få mig att le. Den mest fantastiska vän jag haft. En rolig kille med charm, intelligens och karisma.
Milton är min hund. Ja jag skriver ÄR. För trots att han inte är här fysiskt så är han med mig.
Ofta, både med själ och i tanke. Milton är “ a once in a lifetime” hund, som man endast har lyckan att möta en gång i livet.
Den där själen som ser rakt igenom dig men trots dina fel och brister älskar dig precis som du är. En glad spelevink med humor, glädje och kärlek. En buse som alltid hade glimten i ögat. En virvelvind av lycka.
Där jag var befann han sig och ingen annan dög. Jag var hans allt!
Så otroligt nära och sammanlänkande.
Han sov i sängen, låg jämt i min famn. Han älskade att göra konster och gjorde allt för att få godis. En gång hämtade han minst 10 par skor och gav mig, en annan gång var han försvunnen och jag hittade honom bakom tvn.
Ett minne som satt sig i hjärtat är när barnen lekte kurragömma hos min syster. Så plötsligt var Milton borta. Han gick upp i rök. Vi letade som galningar, både ute och inne. Han hörde inte särskilt bra de sista åren så man kunde ju inte ropa på honom heller.
Mörkt ute och bilväg direkt utanför huset. Inte svårt att gissa vad jag "såg" framför mig. Jag var så rädd! Skräckslagen att något hänt Milton.
Vi letade verkligen överallt. Tills vi kom på att vi glömt att kolla på ETT ställe. Skafferiet. Och där satt han, längst in i hörnet och såg oskyldig ut. Bästa gömstället,tyckte han. Jag grät av lycka när jag hittade honom.
Han måste ha gått in när någon öppnat men inte stängt och sedan har någon annan stängt skafferidörren.
Än idag pratar barnen och jag om det och skrattar över minnet som vi delar.
Än idag pratar barnen och jag om det och skrattar över minnet som vi delar.
Milton och jag har upplevt en hel del. Vi har rest, tävlat agility, ställt ut både i Sverige och utomlands, varit på TV.
Han var ALLTID med mig.
Han älskade att gå till stranden och bada. Vi gick på kennelträffar där vi tävlade mot de andra i Phaléne race.
Första året placerade vi oss som nr 3, andra året sprang jag med ischias i kläm och fan (rent ut sagt) vad jag hade ont. Men åka på kennelträff och tävla skulle jag. Vi kom 2a. Sista året tänkte jag att nu jävlar anamma ska vi vinna. Köpte en stor bit entrecote och viftade med. Jäklar vad han sprang. Hahahaha!! Och ja.. vi VANN. Vi har haft så himla roligt. Så otroligt många minnen.
Innan han lämnade mig fysiskt förberedde han mig på att det snart var dags för honom att lämna jordelivet. Vilket jag inte fattade förrän senare
Innan han lämnade mig fysiskt förberedde han mig på att det snart var dags för honom att lämna jordelivet. Vilket jag inte fattade förrän senare
En händelse när sonen Noah då 3 ½ år, Milton och jag var i lekparken var en av de gångerna. Noah ville att mamma skulle leka men jag ville vara med Milton som jag märkte inte var helt hundra bra. (Detta var någon månad innan Milton gick bort.)
Jag satt på kanten till sandlådan och Milton satt tätt bredvid.
Då reser han sig plötsligt, går till Noah och lägger sig ned i närheten av honom och tittar på mig med sina bruna kloka ögon. Jag förstod direkt när jag såg in i hans ögon. Han lämnade över mig. Det var Noah jag skulle ge all kärlek nu. Och att det var ok för Milton. Han förstod att han inte hade lång tid kvar på jorden.
De tre första åren utan Milton var ett rent helvete.
Inte nog med att jag förlorade min bästa vän och själsfrände så bröt jag även upp med mitt "narcissistiska psykopatiska" ex. Och efter det en långdragen vårdnadstvist där hot, manipulation, trakassering förekom friskt från den andra partern.
Detta pågår än idag om än lite mildare, eller åtminstone har jag fått styrka, självkänsla och självförtroende att jag inte tar åt mig på samma sätt längre.
Dessa tre år är helt klart mitt livs värsta år men i allt detta så fanns det små ljusglimtar.
Dessa tre år är helt klart mitt livs värsta år men i allt detta så fanns det små ljusglimtar.
Ljusglimtar från andra sidan.
När jag kom hem till min syster efter Milton lämnat mig var jag som ett ihåligt skal. Urholkad och tom. Jag ville bara följa med honom.
Jag hade dragit ned "rullgardinen" och gick in i mig själv.
La mig på soffan och bara existerade i ett stort tomrum. Min systers ena hund (som för övrigt är av samma ras som Milton, en släkting och väldigt lik honom) var instängd i sovrummet men pressade sig ut när syrran skulle gå in dit.
Tai sprang raka vägen till mig, upp i soffan och där skulle hon ligga. En upplevelse som kommit att betyda väldigt mycket för mig. Hon visste! Och jag är övertygad om att Milton bett henne ta hand om mig.
Första nätterna kände jag Milton tassa runt i sängen. Jag drömde om honom. Varje natt. Men det verkade viktigt för honom att visa sig "halvt genomskinlig" i drömmarna, som han ville hälsa på men ändå inte inge falska förhoppningar om att jag skulle vakna upp och tro att allt endast var en ruskig mardröm.
Första nätterna kände jag Milton tassa runt i sängen. Jag drömde om honom. Varje natt. Men det verkade viktigt för honom att visa sig "halvt genomskinlig" i drömmarna, som han ville hälsa på men ändå inte inge falska förhoppningar om att jag skulle vakna upp och tro att allt endast var en ruskig mardröm.
Att han fysiskt fanns kvar. Numer gör han inte det utan nu hälsar han bara på i drömmarna som han är. Vi vet!!!
En händelse som har ristat sig i hjärtat efter Milton lämnat mig fysiskt är när jag står i köket och bara gråter. Inget existerar. Tomrum.
Jag står bara rakt upp och ned och känner mig hopplöst värdelös, ensam, hjärtat är tomt, kroppen har ingen ork, vill bara dö. Plötsligt känner jag hur någon sveper in mig bakifrån med vingar av värme och ändlös kärlek. Kände mig älskad, förstådd, tröstad. Och att "den" verkligen menade det.
Det kändes som en man med starka vingar som han lade om mig. Jag är övertygad om att det var min skyddsängel/guide.
Den första sommaren blev jag manisk på att motionera. Jag gick 7-8h nästan varje dag. Cyklade flera mil om dagen och promenerade.
En kväll drog jag iväg på cykeln när sonen sov för natten. Vädret var härligt, varmt. Brydde mig inte så mycket om det. Cyklade 2 mil och sedan hemåt. Musiken dånade ur lurarna.
Då dök en låt upp som Milton tidigare skickat till mig. "I could never give you up" med Roxette. Och jag cyklade som en galning. Säger till Milton: "Kom igen Milton. Om du är med mig visa en regnbåge. Kom igen Milton. Du kan det"
En enorm regnbåge uppenbarade sig.
Jag trodde mina ögon skulle ploppa ut när jag såg den. Och jag kände hur jag fylldes av lycka, kärlek och värme. Jag kände mig plötsligt oövervinnlig. Vart kom regnbågen ifrån, den dök verkligen upp från ingenstans.
Djur har dykt upp och följt mig. En ekorre följde efter Noah och mig till dagis, tre skogsduvor satt på en stubbe i motionsspåret och följde mig med blicken utan att göra en ansats till att flyga iväg trots att jag bara passerade max 1m ifrån, kopparödlor såg jag den sommaren (minst 3-4 st). You name it!
Fjärilar, tassar, hjärtan, regnbågar, åttor har dykt upp genom åren (Milton är född 8/8) och bokstäver ME (Hans uppfödares kennelnamn började på M och hans namn var Energy) Sångtexter och meddelanden. Mina drömmar betyder mycket för mig. Genom dem har han under åren kommit och hälsat på. Oftast är de otroligt starka.
Vid ett tillfälle stod jag på Hemköp och bläddrade bland bokmärkena när jag såg en med en phalène på (samma ras som Milton) med texten “Försök inte förstå mig, Älska mig bara”. Det gick rakt in hjärtat.
Jag visste att det var från Milleman till mig men vad budskapet var förstod jag inte på en gång. Men nu gör jag det. Jag förstår!!!
Många gånger har han varit med när jag inte bett om det något tecken. Utan bara "helt appropå".
Senast härom dagen visade han att han var med mig genom ett tassavtryck av snö och en saltgurka med en tass i.
De två senaste åren har känslomässigt varit enklare. Saknaden är fortfarande stor och ibland har allt känts som en berg och dalbana. Men Milton har skickat meddelanden, hjärtan och stöttat mig.
Miltons dotter Mumma påminner enormt mycket om sin pappa. Personligen är jag övertygad om att hon är en gåva ovanifrån. Flera gånger har Milton "använt sig" av Mumma för att visa att han är här.
En gång tex när jag var hos mamma. Det var middagsdags och vi satt vid köksbordet. Mumma sitter i kökssoffan med mig. Så säger jag rakt ut: "Milton är här. Jag känner det". Säger sedan: "Om Mumma lägger tassen på bordet (en av Miltons konster) så vet jag att det är han som gör det". Varav Mumma lägger tassen på bordet. Hon KAN INTE de tricken han kunde.
I dagslaget vet både Milton och jag att jag aldrig någonsin skulle klarat av det jag gått igenom med mitt ex om inte Milton valt att gå över.
I dagslaget vet både Milton och jag att jag aldrig någonsin skulle klarat av det jag gått igenom med mitt ex om inte Milton valt att gå över.
Jag ser allt så otroligt klart och tydligt. Den röda tråden genom alla skeenden.
Samtidigt som Milton tack vare min tro och öppenhet, som kom tack vare traumat att förlora honom, kunnat finnas vid min sida på ett annat sätt dessa år så visste han att jag själv aldrig skulle släppt honom.
Jag hade gett upp allt för honom och det ville han inte. Han såg klart i allt detta. Han visste att han kunde hjälpa mig på ett annat sätt från andra sidan. En smart, trogen, fantastisk, omtänksam, rolig vän. Min älskade Milleman. Helt otroligt att jag, just JAG, är så “blessed” att få uppleva en sådan fin personlighet och soulmate.
Det mest fantastiska är att jag SETT honom, två gånger. Känslan att få uppleva sådant får mig att gråta av tacksamhet. Och känslan av att VETA att jag verkligen såg honom är obeskrivbar. Känner mig mycket lyckligt lottad!
Många gånger har jag varit osäker , funderat på om det bara önsketänkande när alla tecken dyker upp. I mitt hjärta var jag säker men så lägger hjärnan sig i och osäkerheten tornade upp sig.
Många gånger har jag varit osäker , funderat på om det bara önsketänkande när alla tecken dyker upp. I mitt hjärta var jag säker men så lägger hjärnan sig i och osäkerheten tornade upp sig.
Med support och stöd från Es så har jag blivit mer trygg i att det verkligen är Milton, inget önsketänk. Det är så otroligt mycket mer som hänt än det jag berättat. Dessa upplevelser är magiska och gör en verkligen en smula mer ödmjuk.
Traumat att förlora Milton och allt som hände runt omkring öppnade troligtvis upp mig så jag kunde bli mottaglig och uppfatta Milton och hans stöd.
Jag har kvar tröjan som jag hade på mig den dagen jag höll honom för sista gången. Oförmögen att göra mig av med den trots att den är trasig. Lite sorgearbete har varit att göra en liten sida på en hemsida bara för honom. Där finns en dikt som betyder väldigt mycket för mig.
https://mmilicious.weebly.com/norduch-nuch-kbhv-01-molargaringrdens-energy.html
Jag vill passa på att tacka Esmeralda som genom dessa 5 år (och fler år innan dess) stöttat genom att bekräfta min känsla när saker har hänt och när jag känt mig osäker.
Jag vill passa på att tacka Esmeralda som genom dessa 5 år (och fler år innan dess) stöttat genom att bekräfta min känsla när saker har hänt och när jag känt mig osäker.
De gånger jag får höra att visst var det Milton som sände hjärtat eller "Milton älskar sin älskade mamma och kommer aldrig lämna dig" har lyft mig upp ur mörka djupa dalar. Många ord är fortfarande oerhört betydelsefulla för mig, och lyfter mig när livet är pest och pina.
Jag vet att Milton kommer återfödas och åter vara med mig i detta liv. Men JAG är inte redo ännu. Jag kommer göra samma sak igen. Ge upp allt för honom om det skulle behövas. Så han får inte komma förrän jag är pensionär så jag KAN lägga all tid på oss. :) Så vi kan vara tillsammans igen.
Jag saknar honom otroligt mycket. Det fysiska och närheten. Att inte kunna gosa in fingrarna i pälsen, klappa hans mage, lukta på honom svider i kropp och själv. Men jag är dock otroligt ödmjuk och tacksam för det från andra sidan.
Jag hoppas att Milton är stolt över sin mamma. De framsteg jag gjort, den person jag blivit. Jag är otroligt stolt över honom och oerhört tacksam och glad över att få vara endel av hans liv, både då och nu. Att han valde att bli min skyddsängel när han gick över visar hur stark vår relation och hur mycket vi betyder för varandra.
Utan min tro på livet efter detta hade jag blivit spritt språngande galen efter förlusten av Milton. Troligtvis hade jag inte levt idag utan den tron och Miltons kärlek från andra sidan.
Älskade Milton! Min lilla Hjärtenstjärt. Saknar dig och längtar efter dig. Hoppas att du är med mig denna dag. Älskar dig!
skriven
Godmorgon kära Es verkar bli en fin dag idag med sol. Hur stor är chansen att M och jag får till en träff resa till Valborg ?
Kram