En besökare söker anhörig....
Nu har jag omigen fått besökare som tillhör någon av er.
Det hände när jag satt och besvarade era frågor.
När jag sätter fokus på er och frågorna här så händer det ofta att något glider förbi… att jag kan se besökare i ögonvrån eller händelser som hänt eller ska hända. Som regel en dimmig bild utan riktig skärpa.
Jag lägger ingen fokus på detta – och är inte öppen på samma sätt som när jag håller en personlig seans.
Men i går blev på påtagligt.
Mannen i ögonvrån försvann inte trots att jag försökte blink bort honom. Tvärtom så viftade han lite med handen för att försöka påkalla min uppmärksamhet
Han såg ut att vara i 70 års åldern – av medellängd, tunnhårig, ett glatt leende, mycket skratt i ögonen och mycket empati och mån om sina närmaste. Han bar glasögon och hade en riktigt fin sångröst även om han kanske inte använde den så ofta.
Han är på andra sidan men var inte riktigt förberedd – döden kom fort även om det nu är ett tag sedan.
Han blev så förvånad när han öppnade ögonen och befann sig med sina föräldrar och släkt och vänner som gått före honom.. till och med hans barndoms hund fanns där och rusade glatt emot honom med svansen snurrande som en elvisp.
Det var så mycket glädje där i Alltet och det är det fortfarande
Och det är just detta som han vill förmedla.
Att han har det så bra.
Att ni inte ska vara oroliga eller rädda och framförallt inte för döden.
Döden är bara början på något nytt och bättre .
Säger han bestämt.
Han är familjekär och omtänksam och han besöker de sina regelbundet… som alltså är en av er i bloggfamiljen… och när han kommer på besök försöker han förmedla både kärlek och lugn.
Vilket han för det mesta lyckas med och mottagaren känner sig plötsligt starkare och gladare, utan att riktigt förstå varför.
Jag hoppas att någon av er kan känna in och ta emot.
Kram & kärlek
Jag spår dig gärna via mail... en omfattande spådom där du får ställa alla dina frågor
Maila mig på:
Jag milar tillbaka all info om hur det fungerar
skriven
Det är så skönt att höra, o visst har du sagt det förut, men ändå, att en anhörig till nån här på bloggen kommer o förmedlar oss detta. Lite av beskrivningen kunde passa in på pappa, men han tar lång tid på sig att vänja sig vid nytt ;), eller ja, så var det i jordelivet, så han kan inte ha kommit så långt ännu...
Är förvånad över att jag är så lugn över det som hänt. Precis som om jag inte skulle sakna min pappa då jag inte känner mig ledsen hela tiden, sorgsen o gråtfärdig blir jag då jag pratar med någon om honom o då blir det svårt. Kanske stämmer det som nån har sagt, att jag är känslokall...
Hemåt idag till vardagen som kallar. Kunde definitivt stanna här längre, men det går ju inte. Nästa gång begravning o det blir säkert tufft. Nu försöker vi göra det bästa av det som inte är så bra... För oss som blev kvar..
Kram Skorpan