Esmaralda...spår dig gratis!

Förut hade jag en granne med handikapp.

En kvinna i min ålder som var utvecklingsstörd eller med en intellektuell funktionsnedsättning om man vill vara PK … herregud så fånigt med dessa ord som man byter ut så fort man tror att de fått en negativ klang.

Äg orden istället – skulle jag vilja säga.

Hur som helst, min före detta granne, hon var en go tjej som älskade att prata och att baka.

Hon bakade en slags mazariner och aldrig något annat.

 

Minst en gång i veckan  knackade hon på  dörren och höll ett fat mazariner i handen och ville komma in på kaffe och pratstund.

 Det var kul att prata med henne för hon tänkte  ibland annorlunda än jag och man fick liksom ett nytt perspektiv på saker och ting.

En gång pratade vi om  barn och barnbarn och hennes högsta önskan var barnbarn – vilket hon ju inte kunde  få eftersom hon inga barn hade.

Hon hade funderat ut att hon kanske kunde adoptera ett vuxet barn och på så sätt få barnbarn för se barn,  det älskade denna dam.  

Ibland gick  hon på danser som anordnades av FUB men om detta tyckte hon inte eftersom alla var så handikappade. Och på vanliga danser kunde hon inte heller gå  eftersom hon var alltför handikappad, tyckte hon. 

Vi pratade om hur svårt det är att vara mittemellan någonting och aldrig passa riktigt in.

 

 

” Hade inte jag varit handikappad  så hade jag inte kommit med mazariner till dig hela tiden” slog hon fast och det fick jag hålla med om. Det är ju inte så vanligt bland folk att man dyker upp med ett fat mazariner en eller två gånger i veckan , bara sådär !

” På det sättet är ju handikappet bra” tyckte jag, eftersom jag får massa mazariner och trevligt sällskap och hon nickade bestämt.  Det var vi överens om.

Sen var det annat som vi inte alls var överens om.

Hon älskade nazistuniformer och tyckte att de där ridbyxorna var väldigt stiliga och mössorna med skärm var fina  och hakkorset klädsamt

Jag förklarade säkert tusen gånger att nazisterna dödat en massa oskyldiga människor och detta dilemma löste hon genom att säga att jamen då kan ju någon  som  inte dödar , någon  smäll människa ta på sig  den fina uniformen istället. 

  Så var det problemet ur världen  tyckte hon och  fortsatte svärma för nazistuniformer.

 

 

Växter var hon intresserad av.

Hon brukade gräva upp vilda växter och plantera i sin egen trädgård. Och ibland tog de sig riktigt bra.

En dag blev hon kär, upp över öronen förälskad, i sin kardiolog.

Hon kom på överraskande besök till sjukhuset och gav honom nallar med hjärtan, torkade blommor, mazariner och en gång en slips med  hakkors. 

 Detta väckte inga  varmare känslor hos honom och  när vi satt vid mitt köksbord och tuggade mazariner så slog hon näven i bordet och sa att hon ödslat sitt bästa år på honom till ingen nytta och nu fick det vara nog.

Det höll jag med om.

 

 

Så småningom flyttade jag och vi tappade kontakten

Jag saknar henne ibland !

Kram & kärlek