Esmaralda...spår dig gratis!

Jag var 7 år och gick i första klass och det var  skolavslutning.

Sommarlovet stod för dörren. Till hösten skulle jag börja  tvåan.

Vi ungar satt finklädda i klassrummet.. flätat hår och rosetter och vattenkammade pojkar.

Fröken Kerstin hade ritat blommor på svarta tavlan och skrivit  GLAD SOMMAR med snirkliga bokstäver.

 Familj och föräldrar hade samlats längst bak i klassrummet och vi sjöng Den blomstertid nu kommer och sedan skulle det bli saft och bullar.

I skarven mellan sången och bullarna kände jag hur  något brände i nacken. 

En krypande och obehaglig känsla, som om någonting otäckt och vasst var på väg att ta sig in. 

Jag försökte tänka bort det och var redan som 7 åring rätt härdad vad det gällde  övernaturliga upplevelser.  

Men det här ville inte ge med sig.

Det gick inte att tänka bort. 

Jag var tvungen att få veta vem som gjorde så här mot mig och jag vände mig om – och konfronterades med en av de Grå för första gången.

 

Hon stod bland föräldrarna och hade på sig bebisblått jumperset som var  på modet och tuperat blonderat hår.. och de där ögonen som simmade i sina hålor som  flytande kvicksilver.

Inga pupiller alls men ett falskt vänligt leende på  de rosamålade läpparna.

Det var hennes hemska ögon som brände mig i nacken.

Jag visste, att hon visste att jag kunde se henne för den hon verkligen var.

Och jag visste att hon inte tyckte om det. Och jag visste att hon var farligt. Hela kroppen fick en flyktkänsla och jag fick tvinga mig att sitta kvar.

Så blev det dags för bullarna och jag trängde mig ut genom dörren bland de första för att lägga så långt avstånd som möjligt mellan mig och den Grå. 

 

 

 

Jag greppade en bulle och ett glas med röd blandsaft och ställde mig längst in i klungan av barn. 

Då kommer hon rakt mot mig.  Och ögonen glittrar värre än någonsin och det är som om de lever sitt eget liv där i ögonhålorna.

Jag trycker mig mot väggen och när hon är ett par meter ifrån mig säger hon med mörk och hes stämma ” Jag vet att du kan se mig” och sen vänder hon på klacken och går därifrån.

Jag såg mig omkring men ingen annan verkade ha hört. Hon pratade  med mig utan ord och tänkte in sitt budskap i min hjärna.

Det var skrämmande.

Dock hade jag mest fokus på att hon gick sin väg -  så jag kunde andas ut.

Mycket konstigt hade jag varit med om vid 7 år ålder men aldrig något så obehagligt som detta.

Jag fråga min kompis  Eva  vem hon var och fick veta  att det var  Claes  fostermamma. 

Sen såvitt jag minns pratade jag inte mer om henne och jag tog inte reda på mer fakta heller.

 

Jag tänkte inte på henne särskilt mycket utan konstaterade  som barn gör att okey, sådana finns också !

Och genom åren har jag sett dem då och då –   och gör vad jag kan för att hålla mig undan.

De vet att jag ser dem exakt sådana de är och därför är de en fara för mig. Däremot tror jag inte att de är en fara för någon annan. 

Deras grej verkar vara att smälta in – men vad deras egentliga agenda är, det har jag ingen aning om. Och VAD de är – det vet jag inte heller.

 

Kram & kärlek