Väx upp......
Jag har sagt det innan och säger det igen : Tro inte att du blir lycklig för att du möter kärleken.
Du kan bli lyckligare i rätt tvåsamhet, självklart, men grunden till lycka måste finnas inom dig själv.
Och det är något som bara du kan ge dig.
Bygger du ett liv där du trivs med dig själv och dina dagar – då ökar du förmågan att fungera väl i en relation.
Är du däremot en bitterfitta som sitter insvept i offerkoftan… då kan ingen kärlek i världen få dig att må bra. Dessutom skrämmer du bort eventuella kärlekar.. bara genom att vara surt inaktivt och tycka synd om dig själv.
Det vi känner och mår – det utstrålar vi även om vi försöker lägga band på oss.
Somliga känner att livet inte är värt att levas utan den stora kärleken och den desperationen märks – tro inte annat.
Ingen vill vara någon annans livlina .
Sen finns det dom som har hål i påsen också… de får bekräftelse på bekräftelse men det rinner bara rakt igenom som sand i en påse med hål i. En stor varning alltså !
När man väl befinner sig i relationen – då är det viktigt att behålla sitt eget liv och inte klänga sig fast vid partnern som en igel. Att bära någon annan genom livet – det orkar ingen i längden. Ingen vill bli kvävd.
Som singel är man skyldig sig själv att bygga ett bra liv – och leva de drömmar man förmår leva. Och som partner är det viktigt att fortsätta längs den självständiga vägen… att behålla sina egna vänner och sina hobbys och intressen.
Att synka det individuella med tvåsamhet
Egentligen är det inte så svårt och den personliga utvecklingen kan man påbörja exakt nu….
Kram & kärlek
P.s. Fortfarande är det lite strul hos blogg.se de håller på att fixa....
skriven
God morgon fina Esmaralda. Tack för blogginlägget, kloka ord.
Egentligen tror jag inte heller att allt skulle ordna sig och livet bli perfekt såfort man möter kärleken, men jag längtar så efter barn och en egen familj och DET känns tungt då man inte har någon i sitt liv som man kunde försöka förverkliga den drömmen med.
Snart är det försent och den känslan och insikten är oerhört stressande.
Funderar hit och dit angående jobberbjudandet som jag fått, och det känns också lite märkligt. Faktum är att det är en stor dröm som nu eventuellt blir sann, att få ett jobb utomlands. Som jag har längtat och drömt om det och hela tiden vetat att det är vad jag vill. Men nu då jag blivit erbjuden jobbet så tvekar jag ändå jättemycket. Och det har att göra med min lilla dotter, måste fundera vad som är bäst för henne. Jag vet redan vad som
vore bäst för mig - att tacka ja och våga åka iväg. Men som sagt, det är oerhört knepigt och finns en massa frågetecken kring min dotter. Hur kan det plötsligt vara så svårt, det som borde vara enkelt. Eller är det bara jag som gör det svårt?
Saken är väl den att det är rätt att flytta utomlands, men frågan är om det är rätt tillfälle NU. Jag kämpar ännu med min utmattningsdepression. Jag skulle måsta åka till nya landet med ett litet barn, utan något skyddsnätverk. Och rent ekonomiskt vet jag inte heller hur det skulle gå, måste bekosta resan och flytten själv.
OM jag väljer att tacka nej till detta erbjudande (som ärligt talat känns som att detta är nu min chans), kommer det då att dyka upp andra liknande erbjudanden senare i livet? Eller är detta nu min enda chans till utlandsjobb (just ett sådant som jag drömmer om)? Kram från mig