Esmaralda...spår dig gratis!

Det finns händelser och det finns händelser.

Är man 62  år så har man hunnit leva sig igenom en hel del. 

Som den gången när månen blev röd   och  allt släcktes ner och blev svart och annorlunda.

Det var som om världen och dess invånare vändes ut och in och ingenting var som det brukade vara.

När detta hände var jag på  kollo. 

Vi var massa ungar i en barack , lite åt white trash  hållet till ,  för det krävdes på den tiden för att man skulle bli antagen till kollo.

Den sortens ungar som vi var, såg till  att saker och ting hände för jämnan.  Vi stoppade klipulver överallt vi kunde , vi smet ut varenda natt, vi stal bullar från köket och vi gav den stackars personalen en tuff fight   varenda sommar.

 

Denna sommaren var inget undantag.

Några av oss hade fått paket hemifrån med godsaker  och vi satt i  tvillingarnas sängar och mumsade Rivalkolor, Nickel och Rollo. 

Tvillingarna  blev döpta till  Bill och Bull och några andra namn på dem minns jag inte.   Vi satt där i godan ro, mumsade godis och läste Stålmannen och Läderlappen när  något hände på himmelen . Det var Bull som märkte det först

” Kolla” sa han och pekade upp mot himlen och vi kollade

 

 

En stor lysande röd fullmåne var på väg upp i öster och fyllde en stor del av himlen.

Vi stirrade , bergtagna och förundrade.

Så lämnade vi vårt  godis och våra tidningar på sängarna och  rusade ut.   På gårdsplanen stod vi på rad och beskådade miraklet på himlen. Och när vi stod där växte sig månen allt större. Det gick fort  och den började fylla hela himlautrymmet.

” Är det normalt eller ?” undrade Bill och Bull svarade ” Normalt var ordet” fast ingen av oss skrattade den här gången.

Ju högre den röda månen steg och ju större den blev, desto mer mörknade det runt oss och vi huttrade i våra linnen och shorts.

” Det kan vara jordens undergång” sa  Laila som hade en dramatisk  ådra.

 

 

” Det är nog så” konstaterade  Anders som inte brukade vara det mista dramatisk och vi andra nickade.  Så kunde det vara. Slutet på allt.

Vi började se oss om efter de andra barnen  och ledarna  men det syntes in ett spår av någon alls. Klockan var tidig eftermiddag och mörkret var på väg att bli kompakt.

LipLena började  gråta, som sig bör och  Ruben som annars var den karskaste av oss såg ut att kunna ta till lipen han också.

” Vi måste hitta de andra”  konstaterade  Siv och så började vi rusa runt som vettvillingar.  Vi ropade och kallade men inga svar och inga mänskliga spår  över huvud taget.

I köket  hade mattanterna lämnad allting halvfärdigt och på expeditionen hade  föreståndaren haft så bråttom att hon  lämnat mitt i ett telefonsamtal. Den svarta bakelitluren låg  och pep på skrivbordet . Jag tog upp den och ropade hallå i luren men den som funnits i andra änden var inte där längre.

 

 

Vi såg på varann.

Alla hade försvunnit och det var bara vi kvar

” Tänk om alla i hela världen försvunnit?” sa  Ruben och  läppen darrade på LipLena.

I detta ögonblick blinkade  lysröret i taket exakt tre gånger och sedan slocknade det.  Vi stod i mörkret och vi tog varandras händer och  Siv föreslog att vi skulle be till Gud.

” Jamen det vore löjligt” sa Bill och ” Löjligt var ordet” sa Bull.

Såvitt jag minns bad vi inte utan  vi rusade runt och prövade om  andra lampor funkade men fick konstaterade att allt som hade med elektricitet att göra var dött.

 

 

Man kan nog säga att vi blev handlingsförlamade

Vi gick ut och satte oss på trappan

Hela himlen fylldes av en enorm röd måne och vi bara satt där och stirrade hjälplöst på den.

” Vi kanske ska försöka ta oss hem” sa Bill och Bull sa ” Hem var ordet” och då säger Ruben att om Bull upprepar saker och ting en gång till så ska han täppa till käften på honom

” Käften  var ordet” sa Bull och det var bara jag och Anders som skrattade

Det var ju ingen situation när man normalt skulle skratta så jag antar att det var en nervös reaktion.

Vi satt där, handlingsförlamade och chockade tills Anders med uppspärrade ögon pekade mot lekplatsen till. Vi följde hans finger med blicken och där stod Den Grå , bara ett tjugotal meter ifrån oss och glodde tillbaka.

Jag kallade dem för De Grå och har alltid vetat om dess existens.

 

 

De ser ut som vanligt folk men ögonen förstår ni, är en enda flytande sörja som av  glittrande kvicksilver. Och de är farliga. Livsfarliga. Jag vet inte hur jag visste men instinkten var stark redan första gången jag såg  en av dem.

Och sedan dess har jag gjort allt för undvika närkontakt.

” De Grå” viskade jag och kände hur hjärtat bultade i bröstet

Vi stod trycka intill väggen på rad och Den Grå närmade sig när Anders skrek ut ordern ” spring utan bara helvete” och vi sprang åt olika håll.

Jag sprang  mot stranden och såg flera av De Grå skymta i yttersta synfältet. De verkade bara stå där och   de  jagade mig inte. Jag tänkte att de var väldigt många. Förut hade jag bara sett en och annan och aldrig ens två tillsammans så detta var märkligt.

Jag kommer fram till stranden och stannar. 

I månens röda sken ser jag hur tusentals av dem kommer upp ur vattnet.

Det är som om de går på botten och stadigt marscherar framåt som en armé  och jag ser mig om efter en flyktväg. 

Det finns ingen.

Jag är omgiven av De Grå och så sjunker jag ner i sanden och blundar hårt.   

Tänk att jag bara skulle bli tio år ! 

Jag knep ihop ögonen så hårt jag kunde och när jag öppnade dem låg jag i min kollosäng och ungarna runtomkring började vakna. 

Solen glittrade  genom persiennerna och  husmor ringde i frukostklockan.  

Det var en ny dag på kollo och en helt vanlig dag.  Jag försökte skaka av mig drömmen och som väl är har barn lätt för det.

När vi satt vid  Perstorpsbordet i  matsalen sa  Siv att hon måste berätta om drömmen hon haft i natt. Och hon beskrev precis min dröm.   Anders fyllde i Sivs dröm  om  hur vi sprang åt olika håll.

Det visade sig att vi alla i min dröm.... hade drömt exakt samma och hur stora är oddsen för att det skulle kunna vara en slump ?

 

 

 

Jag fortsatte se  De Grå då och då och jag ser dem fortfarande men bara en åt gången.  Vilka de är har jag ingen aning om och det känns inte som om jag skulle vilja veta

 

Kram & kärlek