Esmaralda...spår dig gratis!

Dagens gästbloggare är : Monkan

När jag läste bloggämnet om igår om rädsla så kände jag att nu är det dags för mig med en gästblogg.

Jag är uppvuxen i vad man så fint kallar för ett dysfunktionellt hem.

Pappa söp och bodde i perioder hos mig och mamma  och mina fem syskon. Vi var alltså sex barn. I en trea i ett förortsområde med sämsta rykte.

Mamma var den sorten som var högljudd och gapig, svor och  hade kort stubin. Oavsett det gällde oss barn eller vem som helst annars.’ Hon rökte som en skorsten överallt i lägenheten. Det var sällan städat hos oss. Ingen mysfaktor o mysbelysning. Rörigt. Kläder överallt.

Mamma   intalade oss att ingen skulle trampa på oss. Det fick bara hon göra.

Och hon gjöt ner en känsla av aggression hos mig och syskonen. Vi fick inte ta skit från någon. Särskilt utbildat folk med en ställning i samhället skulle inte tro att de var någonting

Förr skulle jag aldrig jobba volontärt utan lön och ett sådant förslag hade jag sett som ett slag i ansiktet. Ville man inte betala för min tid så kunde jag lika gärna sitta hemma vid datorn,   och de var mammas ord och tankar som genomsyrade mig.

Vi var en white trash familj.

Maten bestod också av typisk WT mat. Pulvermos, billiga korvar utan skinn, fryst pizza, pulverbea, snabbmakaroner,  blodkorv och liknande. Eldorado. Näring och nyttigheter fanns inte i vår värld, bara att det skulle vara billigt. Läsk varje dag. Massa grillchips ur stora påsar.

Allt annat  oavsett det var mat eller beteende , klassade som upperclass people med en pinne i röven.

Vi ungar var hyfsat rena. Mamma tvingade oss att bada en gång i veckan och tvätta håret.

Kläderna ärvde vi efter varann och den som fick plaggen först hade i sin tur ärvt efter två äldre kusiner.   Om vintern var det gummistövlar och i bästa fall allvädersstövlar.

Jag lärde mig att bli misstänksam mot folk

Att inte lita på någon

Efter nian körde jag ut tidningar och sen fick jag jobb på ortens fabrik.

Jättebra tyckte mamma. Jag var 17 när jag flyttade hemifrån och bodde ihop med min kille

Jag upprepade mammas mönster i mycket.  Vi avskydde utlänningar, drack läsk varje dag,  hade aldrig varit på en utlandsresa,  hatade skolan och hade  väldigt lite reell kunskap om livet och världen omkring mig.

Så hade det kunnat fortgå. Att gick fortsatte i mammas fotspår.

Något hände som bröt med mönstret.  En av mina chefer trodde att jag hade ADHD och hjälpte mig till en utredning.  Visst hade jag ADHD, rejält.  Jag insåg att det hade mamma också. Och säkert mormor med,

Alla har de trott att de tagit hand om och skyddat sina barn genom att hålla med dem i alla lägen och  tycka att det är världen mot oss.  Vilket gjorde stor skada.

Efter diagnosen hamnade jag i en samtalsgrupp. Jag i en samtalsgrupp och mamma sade att för helvete Monkan, va fan ska du där och göra ? De bara hjärntvättar dig.

 

Men jag fortsatte, knöt nya kontakter med en annan typ av människor

Jag läste in gymnasiet och jag fortsatte plugga tills jag var färdig sjuksköterska och fick så småningom arbete på  akuten vid ett stort sjukhus.

Nu kunde jag ta bort statusen " Livets hårda skola" från Facebook.

Med sambon hade det tagit slut sedan länge.

Några år efter studiernas slut träffade jag min blivande man som var kriminolog och polis i botten och mamma hatade honom.  Han tyckte att han förstörde mig, när han i verkligheten var det bästa som kunde hända.

Nu är jag mamma till tre barn, trivs med mitt arbete,  lever i ett bra äktenskap, bor i hus och åker utomlands med  familjen varje år.

Jag upprepar inte mammas mönster i min barnuppfostran utan har lärt mig nya metoder och ett nytt sätt att vara

 

 

Det är bara jag i syskonskaran som valde en ny väg

De andra trampar på i mammas spår med  arbetslöshet och ekonomiskt bistånd, fördomar och komplex  som maskeras genom aggressivitet . Ungar som präglas rejält från början.

Jag träffar mamma och syskonen och bjuder hem dem ett par dagar kring jul och då är det rena vilda västern i huset.   De gillar mig inte särskilt efter som de anser att jag tror att jag " är nånting"

Jag vill förmedla att man kan förändras.

Man måste inte upprepa mönster men det är väldigt lätt gjort.

 

Tack för en underbar blogg som jag läser varje morgon till kaffet

Och tack  underbara Ez  för de personliga spådomar jag fått och som varit guld värda

Kram alla i bloggfamiljen från  Monkan