Omfattande och extremt....
Mina drömmar är så omfattande och så extrema att jag vet att jag aldrig kommer att leva dem, säger eller tänker somliga.
Okey.
Ibland gömmer man sig bakom extremdrömmar… som man vet ändå inte går att uppfylla och då blir det liksom en saga.
Kanske du drömmer om att gifta dig med en atletisk asiatisk man och bo i coolaste våningen på Manhattan med utsikt över Central park.. eller så drömmer du om att arbeta med uppfödning av tävlingshästar, fast du aldrig ens varit i närheten av en häst.. eller varför inte drömmar om att arbeta för läkare utan gränser… fast du är 64 år och har ett förflutet som snabbköpskassörska.
Somliga drömmar KAN man inte leva
Och det bör man vara medveten om.
Insikt mina vänner, är A och O.
Blir man alltför orealistisk då blir det en stoppkloss som hindrar dig från alla de andra drömmarna… som du KAN leva och drämed predestinerar du dig själv till ett tråkigt liv
Vill jag nu absolut leva drömmen om den asiatiska mannen och våningen på Manhattan då får jag plocka ner det hela i sina beståndsdelar….. att träffa en asiatisk man är ju fullt möjligt… men att bosätta sig vid Central Park… inte fullt lika möjligt såvida du inte har massa miljoner undanstoppade.
Därmed kan du gå halva vägen och ha fokus på asiatiska män.
Är din dröm att arbeta för Läkare utan gränser.. och du står med ena benet i pensionsåldern.. och inte har minsta vårderfarenhet… ja, då finns det flera olika ideella verksamheter som du kan ansluta till och arbeta för !
Fastna alltså aldrig i en hopplös dröm
Gör om drömmen så den blir rimlig och genomförbar
Eller så lägger du den helt på hyllan och aktiverar en annan, mer möjlig, dröm!
Kram & kärlek
💖
skriven
God morgon!
Jag sa till mitt barns pappa att jag inom ett år funderar på att göra min praktik utomlands, och ta med mig dottern. Det är alltså praktik och inte resten av livet. Han sa nja det får vi se om jag säger ja till. Jag fattar att vi har gemensam vårdnad och jag inte bara får dra med henne (dock har jag ju henne 70 procent av tiden). Men det är ju HAN som är rädd, och varför ska hans rädsla styra mitt liv? Jag sa han självklart är välkommen att hälsa på när han vill (han är ledig långa perioder) och att vi också kommer åka hem, för jag tänker välja ett land i närheten av Sverige. Och möjligen ta ett land där man kan åka båt till så han inte behöver flyga. Och han säger bara nej. Jag försöker hitta en bra balans här. För hade jag fått välja fritt hade jag dragit till andra sidan jorden. Inte rättvist! Varför kan han inte mötas halvvägs. Riktigt irriterad. Ska jobba på detta nu...
För det vore en dröm för mig, bo i ett annat land även om det bara är veckor! Och den är genomförbar.
Nåja, nu ska jag lugna ner mig 😁
Kram!