Esmaralda...spår dig gratis!

Dagens gästbloggare är: Min mamma !!

 

Hej alla i BLOGGFAMILJEN ja, nu är jag riktigt nervös.

Att skriva i en blogg har jag aldrig gjort tidigare. Att skriva i min dotters blogg, gör mig ännu mer nervös!

Jag skall göra ett försök.

Just ordet skriva har stått som ett mantra för mig under nästan hela mitt liv. I  4-5 års åldern lekte jag kontor och älskade att hantera alla slags skrivdon. Att mina välskrivningsböcker i skolan fylldes av underbart sirliga bokstäver kan ni nog förstå.

Naturligtvis valde jag att arbeta på kontor, som jag har gjort hela mitt vuxna liv men i olika former.

Som pensionär förändrades den dagliga tillvaron från den ena dagen till den andra. Plötsligt ägde jag alla dygnets 24 timmar och kunde göra precis vad jag ville!

Jag minns att jag funderade över detta några månader innan det skulle ske. Jag tänkte: ”Vad ska jag göra med all denna tid?” Att det skulle vara något meningsfullt, var jag helt klar över.

Jag funderade. Vad är det jag alltid har velat göra men som det inte har funnits plats för?

Jag började med en jorden runt resa.

Och sen kom jag fram till att jag ville studera, gärna på universitetsnivå. Det var en önskan som jag burit med mig ända från ungdomsåren.

I slutet av 1940-talet var det många arbetarbarn som inte hade någon möjlighet att studera vidare och jag var en bland dem. Pengarna fattades.

Vid denna tidpunkt var ”Jante” kung och jag fick känna på hans hårda nypor. Jag blev väldigt frustrerad men som glädjande var, det fanns yrkesskolor och jag kunde läsa in olika ämnen.

 

 

Jag tillhör den generation som har varit yrkesarbetande i ca 50 år. Under mina sista yrkesverksamma år läste jag tillsammans med ungdomar och lite mognare ungdomar på

Kom.Vux. på kvällarna och fick min studentexamen som nybliven pensionär.

Jag var överlycklig! Äntligen!

 

Jag åkte ner till Universitetet i Lund, träffade olika professorer och lade fram mina önskemål.  En av professorerna, med mörk destignerad röst, sade: ”Jag blir din handledare och Du är välkommen som forskare vid Lunds universitet.” Den glädje jag kände, var obeskrivlig.

Jag skulle få skriva!

Jag disputerade på fredagen som jag fyllde 75 år på måndagen. Lite nervöst men allt gick bra. Jag har skrivit 4 böcker, den senaste kom ut i somras och jag är fortfarande inskriven vid universitetet.

 

Det är i korthet vad jag som pensionär har använt dygnets 24 timmar till. Att jag skulle få en möjlighet att skriva, som har varit min önskan genom hela livet, är jag oerhört tacksam för. Skrivandet har varit en viktig och värdefull del av min tillvaro.

Jag är varken den som varit bäst inom mitt yrke eller är den bästa forskaren – men jag tror mig vara en bra blandning av allt. Jag tror också att det viktiga är vad vi väljer att fylla våra liv med, i stället för att räkna åren som gått.

 

Familjen har betytt mycket för mig under årens lopp, inte minst en liten fyrbent vän ”Mannabonne”.

Kärleken är ömsesidig.

Att se hans glädje när jag besöker honom är obetalbar, likaså hans omsorg om mig när vi är ute på våra promenader. Mannabonne tittar tillbaka för att förvissa sig om att jag verkligen hänger med. Vilken omsorg han har om mig!

Livets höjdpunkter har varit när min dotter föddes - när mina 3 barnbarn föddes, underbart att bli mormor - när mina 4 barnbarnsbarn föddes, underbart att bli Gamo ( gamlemormor)

 

Tack älskade dotter för att jag har fått möjligheten att SKRIVA i din blogg. Du har lärt mig vad äkta kärlek är, och få saker i världen kan mäta sig med det. Jag önskar Er alla ett gott och innehållsrikt liv

 

                  Kära hälsningar från ”En glad skrivare”.