Annorlunda Måns....
Jag följde honom en bra bit genom mitt yrkesliv.
Alla vuxna var oroliga för honom och oroligast var pedagogerna på förskolan och skolan.
Måns var nämligen utanför.
Han gick alltid ut på rasterna och utan några som helst problem. Hans lärare upplevde aldrig honom som mobbad, men något var ju fel tyckte man eftersom Måns alltid var ensam och ytterst sällan var med de andra barnen och lekte.
Hemma höll sig också Måns för sig själv och busade sällan med något av sina fem syskon.
Han gick till sina fiollektioner men vägrade fotboll och innebandy och annat som syskonen sysslande med. Ibland lekte han med en grannflicka som var två år äldre och då lekte de mest med lego eller spelade TV spel.
I skolan frågade personalen ofta honom varför han var ensam och han brukade svara att han inte tyckte om samma saker om de andra.
Men kände han sig inte ensam då ?
Nej inte det minsta, tyckte Måns.
Han verkade inte orolig, snarare stabil i den han var och han var väldigt duktig i alla skolämne.
Hans status i klassen var lite speciell. Han var inte mobbad men udda och de andra barnen förstod sig inte på honom. Han förstod sig inte heller på dem.
Föräldrarna blev oroliga eftersom skolan larmade och BUP kopplades in och för första gången började den här trygga grabben oroa sig över sig själv och ifrågasätta varför han var udda.
Jag hade samtal med familjen, med skolan och med Måns.
” Varför får jag inte vara som jag är?” undrade Måns och det började jag också undra.
Efter en period insåg vi alla att Måns mådde bra.. i alla fall hade han gjort det fram tills att vi började rota i hans mående och beteende.
Man måste få lov att vara annorlunda och vara sin egen, på sitt eget sätt.
Alla barn måste inte gilla att leka med alla och pojkar måste inte gilla bus och hårda tag och fotboll och innebandy.
Jag observerade Måns när gick på seglarskola, något som han gärna ville. Han stod alltid för sig och en liten bit från de andra.. men han sög i sig allt vad instruktörerna sade och lärde sig snabbt segla och parera.
Han valde att stå en bit ifrån alla anda och det har varit hans val genom livet – ett val som han inte mått dåligt av.
Vi måste sluta se diagnoser överallt och vi måste låta våra barn vara som de är.. så länge de mår bra och är glada.
Alla är inte stereotyper… varken bland barn eller vuxna och somliga sticket ut lite mer än andra men så ska det få lov att vara, tycker jag !
Diagnos ville han inte ha och det tyckte inte heller hans föräldrar att det behövdes.
Idag är Måns 24 år och går läkarlinjen och trivs fortfarande med sig och sitt liv.
Personligheten har han kvar, så som den alltid varit.
Han umgås inte så mycket med sina studiekamrater men har en kompis han ofta träffar som är skådespelare och de bruka resa runt till olika kulturella evenemang i världen.
Och det händer att han tittar in , knackar på dörren, skojar och säger att idag känner jag mig social, bjuder du kanske på fika ?
Och det gör ju såklart, med glädje.
Måns kommer alltid vara lite udda och det gör ingenting, absolut ingenting alls !!
Världen behöver sina Månsar minsann !
Kram & kärlek
skriven
Såklart, tack för att du skrev om detta. Det värmer. Har ju heller aldrig passat in. Om det beror på min barndom vet jag inte, men det jag vet är att jag duger som jag är, det gör vi alla.
Igår gick jag faktiskt med i Facebook. Har funderat länge, men nu var det dags. Få se vad det leder till. Känns lite spännande.
Kram