Arv & miljö....
Somliga människor blir kriminella och missbrukare - andra inte.
Troligtvis en mix av arv och miljö.
Även om man har de sämsta förutsättningar och taskiga gener – så innebär ju inte detta per automatik att man måste bli kriminell och en outsider.
Jag har mött en hel del människor som är gravt belastade.. särskilt som terapeut när jag fått uppdrag via socialtjänsten.
Och jag har mött människor som levt sig igenom ohyggliga barndomsförhållande – utan att för den skull ha behov av att ta igen det på någon annan eller som agerar ut och skyller sina handlingar på andra.
Connie är ett speciellt exempel.
Redan när hon var 6 år utförde hon kriminella handlingar nästan dagligen.
Hon snattade i butiker med mamma och syskon, hon lärde sig att ljuga och hon stal som en korp och helt utan dåligt samvete för hon hade ju inte fått lära sig att det är fel. Hon lärde sig precis tvärtom.
I skolan var hon aggressiv och ofta i slagsmål. Hon slogs med tillhyggen utan minsta tvekan.
I hennes familj flödade missbruket, såväl mamma som äldre syskon missbrukade plus de vilsedrivna existenser som kinesade på soffor och madrasser i lägenheten.
Alla väntade på att det skulle gå käpprätt åt helvete med Connie, de var bara en tidsfråga men så hände det oväntade.
När Connie var 15 år sade hon stopp.
Hon gick till socialtjänsten och gjorde klart att hon ville ha en fosterfamilj, hon ville ha terapi och hon ville bryta med sitt gamla liv och lär sig hur man lever ett mer normalt Svenssonliv.
Det var då jag kom in i bilden, som terapeut.
Connie var en smart tjej, såklart streetsmart men också booksmart, skulle det visa sig.
Vi hittade ingen perfekt fosterfamilj åt henne – det var ju inte många som ville ta sig an uppdraget eftersom familjen var välkänd vida omkring.
Men en ensamstående mamma med två barn och rätt inställning erbjöd sig.
Och så började Connie den mödosamma vägen mot det vanliga livet.
Det gick upp och ner. Bakslag kom men så rättade det till sig igen. Och det var ju bara vad man kunde förvänta sig.
Ingen går sin väg rakt fram.
Hon avverkade högstadiet och slutade gymnasiet med riktigt bra betyg.
Hon valde att inte ha mycket kontakt med sin familj. Fostermamman och fostersyskonen var hennes trygghet och rättesnöre. De har fin kontakt än idag.
De tillfällen då hon vacklade och det blev bakslag, kom allt mer sällan för att till sist helt upphöra.
Hon hittade en ny identitet, hittade sina styrkor och kunde göra sina framtidsval.
Hon ville bli ambulanssjuksköterska – och det är precis vad hon är idag. Det har hon varit i 12 år nu.
Mitt budskap är att om någon vill ha en chans att räta upp sitt liv, oavsett ålder, så ska man få den chansen.
Ingenting är försent.
Men de som inte vill, de är det nästan omöjligt att rädda.
Många gånger behöver man komma ända ner i botten innan man kan vända och börja kravla uppåt igen och det är lång resa. Somliga klarar det och andra inte.
Men finns bara viljan - så finns det hopp!
Att själv agera som Connie gjorde i ung ålder - är mycket ovanligt.
Känner du till ett utsatt barn - då ska du anmäla för din anmälan kan göra stor skillnad för de barn som lever i misär av ett eller annat slag.
Kram & Kärlek
skriven
Hej Esmaralda! Vilken intressant läsning och så roligt då man ser att människor kan förändras då de får rätt hjälp. Jag har också hjälpt några barn, småbarn från deras föräldrar som inte kan ta hand om dom. Då dom inte klarade ta hand om sig själva.
jag har träffat någon som jag är väldigt intresserad av, kan du säga mig vad som händer i mitt kärleksliv i den närmaste framtiden?
Hur skall jag hantera min kommande situation? Kram