Esmaralda...spår dig gratis!

 

Det finns faktiskt spökhus, på riktigt.

Mitt barndoms spökhus var ett stort vitt gammalt hus, övergivet sedan länge. Ytterdörren som hängde på trekvart, söndriga  fönsterrutor där en och annan trasa till gardin vajade för vinden.

Huset hade varit övergivet länge och  det florerade massa historier om huset både hos vuxna och barn.

Huset omnämndes som  Spökhuset och då visste alla vilket hus man menade.

Jag tror att varenda unge besökte spökhuset med kompisar någon natt – utrustade med ficklampor och  ett hjärta som bultade av skräck.

Egentligen borde ju alla byar har sitt eget spökhus – det sätter fart på fantasin och triggar till äventyr

Jag besökte spökhuset tillsammans med fem  livrädda kompisar. Det var mörkt  och stjärnklart och en riktigt fin sommarnatt.. som gjord för spökjakt.

Redan när vi tog första steget upp för den illa medfarna stentrappan skrek någon av oss och så vände vi  och sprang  för allt vad tygen höll.  Man såg liksom spöken överallt.

Var det inte ett ansikte i fönstret där på ovanvåningen?  Var det inte  ljudet av rasslande kedjor innanför dörren?  Blev det inte isande kallt alldeles nyss ?

Vi skrämde upp varann, skrattade nervöst och kom på hela taget inte längre in än till hallen och sedan hade vi massor av spökhistorier att berätta för kompisarna.

 

Nu var saken den att jag bara spelade med.

I den åldern vill man inte verka fullmäktig- och jag kunde liksom inte med att säga att i spökhuset finns inte ett endaste spöke och har aldrig funnits heller, för den delen.

Jag tjoade och skrek och sprang jag också, precis som de andra.

 

 

Jag träffade dock på andra spökhus och ett av dem var hemma hos min kompis Lottie. Hon bodde med sin mamma och sin yngre syster  i en trerumslägenhet i byn.

En vanlig modern lägenhet i ett vanligt hyreshus, ingenting konstigt.

Vi lekte på hennes rum och så blev hon kallad för att äta och som det var hemma  hos somliga fick man vänta på ”rummet” medan kompisen åt middag.

Jag tog en serietidning och satte mig på sängen och snart kom en liten grabb i 5-6 års åldern och satte sig bredvid.

” Kan du läsa för mig?” undrade han och jag sa att nej, det kan jag inte för det skulle verka som om jag vore helknäpp om jag började läsa högt där för mig själv.

Pojken  var ett ”spöke”, som man  sade på den tiden och i den åldern  - och  var det vad man  kallade alla andevarelser.

Och det visste jag. Jag hade stött på många och lite överallt, men inte i byns spöhus just.

Pojken  satt kvar en stund och sedan försvann han iväg.

När kompisen kom tillbaka efter middagen sa jag såklart ingenting om besökaren. 

Det gjorde jag aldrig.

Även om jag bara var 9 år så visste jag att balansen skulle bli fel om jag började berätta om alla mina upplevelser och påstå att det fanns spöken hemma hos folk !

 Någon annan med erfarenhet av spökhus ?

Kram & kärlek💖