Esmaralda...spår dig gratis!

I yngre dar när jag var ute och reste och for… så  behövde man ju pengar emellanåt och då spådde jag folk.

 Jag minns särskilt en gång när jag slog mig ner i en hamn och skrev  på en bit kartong med tjock tuschpenna  ” FORTUNETELLING”  och det var väldigt segt med kunderna. 

Jag hade inte världens bästa tålamod på den tiden… inte så att det är på topp nu heller men då var det etter värre.

Det kom en dam promenerande och  jag fick för mig att hjälpa affärerna på traven och jag tjoade åt henne att hördudu..  tittar du inte neråt så kommer du snubbla inom  två minuter.

Hon snörper på munnen.. tittar inte neråt.. och snubblar.

Nästan direkt.

Var det jag som fick henne att snubbla.. eller kände jag att hon skulle snubbla ? Det är frågan !

Därmed hade jag fått min första kund.

Nu bar det sig inte bättre än att hon arbetade på ett  kryssningsfartyg som nyss lagt till.  Hon spred ryktet och rätt som det var hade jag  en rejäl kö av folk som ville veta.

De flesta hade bara en eller två frågor så det blev  lite som på löpande band. 

 

  Efter några timmar kändes det som om jag betat av hela kryssningen… och pengahögen växte rejält.  Jag lät folk betala vad de ville och somliga var riktigt  generösa

Turen kom till en man som  undrade  över kvinnan han nyss träffat

Men jag såg snabbt att han hade allvarligare problem än så.  Det växte en allvarlig sjukdom i honom och jag har alltid varit dåligt att ta tag i slikt. Jag ville vara ärlig och berätta men jag ville inte heller skrämma.

Jag bad honom att gå till läkare och göra en grundlig hälsokontroll och särskilt när det gällde de inre organen.

Tecknen  var starka kring honom – det skulle inte bli nån utveckling av kärleken  utan  han  skulle bli allt sjukare och ganska snart gå över till andra sidan. 

Det berättade jag inte.

Jag fann det onödigt att förstöra den fina kryssningen för honom. 

När han går till läkare får han ju veta i alla fall.   Så resonerade jag. 

  Sen kunde jag inte släppa det hela. 

Han fanns på näthinnan i flera dagar framöver och jag sa åt mig  själv att nejdu, Esmaralda, du ska ge fasen i att spå. Det äter bara upp dig. Med hull och hår.

Nå, jag slutade inte spå men blev med åren bättre på att förhålla mig till allvarliga sjukdomar och döden.

Istället för att skjuta bort.. gick jag in i  det här med döden och tappade min egen dödsrädsla och därmed kunde jag hantera också andra människors död på ett bättre sätt.

Det är ju ändå så att vi alla ska dö.

 

 

 

  Inga undantag ges från denna regel.

Och döden är inte minsta märkvärdig – den är ljus och fin och vi försvinner inte utan reser bara till en annan dimension, kan man säga.

Sen måste man vara försiktig med vad man säger till folk och hur man säger det – och det tycker jag  också att jag blivit bättre på allt eftersom.

Och jag spår inte kring allvarlig sjukdom och när folk ska dö  - det känns helt enkelt inte etiskt.

 

Kram & kärlek