Esmaralda...spår dig gratis!

Jag heter Trog. 

Jag är en man som är kort och satt, bredaxlad och mina ben är korta och massiva i förhållande till en rejäl bröstkorg.

Jag har långt  grått hår och tovigt skägg och jag har tappat flera tänder och har en gruvlig värk i en av de som är kvar.

Jag måste få hjälp att dra ut tanden som smärtar och pulserar.

Har man ont ska man ta bort det onda och det hjälper när det gäller tänderna men jag har också ont i  ena benet och det kan jag inte ta bort, tänker jag och skrattar högt för mig själv.

Jag  lever med min stam.

En gång var jag en tillgång för stammen och en hejare på att jaga men numera passar jag mest elden och  har hand om lite småuppgifter.

Jag är gammal nu.

Ålder är konstigt. Jag har sett djur bli gamla, orkeslösa och dö och jag har sett människor på samma sätt.  Det kan vara så att döden snart kommer och tar mig men det är ingenting som jag funderar särskilt mycket över.

Jag lever mest i nuet.

Jag sträcker ut mina gamla ben och låter solen värma dem.

Gräset är grönt och högt och även om min hörsel inte är som den varit så hör jag bättre än människan i framtiden kommer att göra.

Jag hör om någon försöker smyga sig på mig i gräset och jag har kvar en hel del av mina snabba reflexer.

 

När jag tittar åt vänster ser jag öppningen till vår hydda  och elden utanför.

Jag ser skinn som hängts upp för att  torka och jag ser  kvinnor som sitter och bereder kläder åt oss.

Bredvid mig står ett krus och det är meningen att jag ska fylla det med bär.  Det är säsong för bär.  En gång plockade jag svamp men vi blev alla sjuka så det misstaget gör jag inte om.

Nu hör jag en röst från en annan värld som säger:

” Vill du stanna kvar i detta  livet lite till eller vill du gå vidare ?”

Jag vill stanna lite till

Det är svårt att lämna för jag ÄR ju Trog…så jag reser mig staplande och böjer prövande på knälederna och så masar jag  iväg bort mot  skogen till.  Jag måste plocka bär, jag måste kunna vara till nytta för stammen för det går inte an att bara sitta i solen och vara.

Där borta kommer  två män  som fångat fåglar.

Vi ska äta fågel i dag. Det vattnas i munnen.

Min portion blir liten för jag  behöver inte lika mycket som de yngre jägarna men mat får jag alltid.

Och så snubblar jag och faller rak lång och nu får det räcka… jag  ber att  få avsluta mitt besök.. och bli uppräknad. 

Jag  har besökt mitt gamla Trogliv många gånger och jag kommer  att komma tillbaka framöver på nya besök

Regressioner är som att se film… med skillnad att man själv spelar huvudrollen och att det är på riktigt !!

Någon av er som prövat på  regression och vill dela med sig av sina upplevelser ?

Kram & kärlek