Esmaralda...spår dig gratis!

Gästbloggare idag är: Maria, som berättar om tredje och sista delen ur sitt liv.

 

Jag fick höra att mamma avlidit men jag gick inte på hennes begravning

Jag tänkte bort henne.  Jag tänkte bort mina syskon och har inte kontakt med någon.

Det har jag aldrig haft  och aldrig velat ha

Jag blev aldrig någon ödmjuk eller lyckad människa såsom man läser i alla de böcker som beskriver sorgsna barndomar.

Det blev ingen saga med lycklig slut för min del. Sådana som vi skriver inga böcker.

Jag bearbetade aldrig och kände inget behov av det.

Jag fortsatte att leva mitt liv inom mitt skal.

För det var sådan som jag var.

Utan vänner, utan aktiviteter och jag sköter  mitt jobb mangrant. Efter jobbet  handlar jag på hemvägen och sedan hem till min trygghet. Städar och putsar och fejar och lagar god mat och unnar mig en lyx som är vardag för de flesta.

Barndomar sätter djupa spår.

Jag hade kunnat gå i terapi men det valde jag bort.

Är man skadad så inser man inte sitt eget bästa och terapi  kan man inte tvingas till.

Dock fick  jag en tid hos Esmaralda i terapi, hon var min terpaeut på den tiden och hon tog sig an alla hopplösa fall som  socialtjänsten betalade.

Hon sa att jag  hade en diagnos och undrade om jag ville ha den - men det ville jag inte. Det skulle inte tjäna något till. Så ingenting står i min journal. 

Jag är ingen person av stora ord men Esmaralda fick jag förtroende för.

Genom alla åren har vi sedan hållit kontakt  på en lagom nivå

 

Jag har skött mig hela  vuxenlivet. Ingen har klagat.

Jag går till tandläkaren en gång om året för jag vill se inte se ut som mamma i munnen.

Jag smälter in till det yttre.

Själv är jag nöjd om jag bara får fortsätta vara ifred och om jag har mat på bordet och hyfsat bra kläder.

Jag har en plan för sommaren och det är sällan jag gör sådana planer.

Då har jag bestämt att jag ska åka till Köpenhamn för den staden har jag alltid velat se. Den  planen lever jag för nu och målar upp för min inre syn när det känns lite motigt om dagarna

Att resa ensam har jag ingenting emot.

Tvärtom så är  det tryggt och bra att göra saker och ting på egen hand och slippa ta hänsyn till någon annan

Jag ville flyga för det hade jag inte heller gjort så för tre  år sedan  köpte jag en flygresa till Dubai.  Jag har aldrig bott på lyxhotell så det gjorde jag i tre nätter och sedan  flög  jag hem igen.

Nu vet jag hur det är att flyga och bo på lyxhotell så det är jag klar med.

Som vän skulle jag inte vara bra.

De som hör min historia tror kanske att jag är en tant som det är synd om, någon som man vill ge gemenskap och ta hand om lite

Men så är det inte.

Jag är  varken tacksam eller ödmjuk och jag kan inte spela efter de sociala spelregler så  som man ska.

Ni skulle uppfatta mig som burdus  och otrevlig.

En enda gång kan jag minnas att mamma sade något vettigt och det var när hon sade att man ska sköta sig själv och skita i andra.

Fast hon kunde ju knappt sköta sig själv ens.

Min pappa vet jag inte vem är och det visste knappt mamma heller.

Det kunde vara två olika och jag har aldrig haft behov av att efterforska.

Jag läser mycket och det har jag alltid gjort.

  Alla de stora författarna har jag betat av och jag har läst alla böcker om tragisk barndom.

  Jag inser att jag inte alls spelar i deras liga vad det gäller tacksamhet och hur man senare i livet blommar upp  får ett liv som alla andra tycker är normalt och bra

Jag tycker om mitt liv idag, precis som det är.

Och det räcker gott.

Jag saknar ingenting.

Detta var min historia

Jag har följt bloggen i 8 år och efter uppmuntran av Esmaralda bestämde jag mig för att dela med mig lite av mitt liv. Om det nu kan intressera någon.

Med bästa hälsningar

Maria

-

Detta var tredje och sista inslaget från Marias  livshistoria