Marias historia...del 2....
Dagens gästbloggare är: Maria som berättar om sitt liv, del 2 av 3
Den här gången blev det bestämt att vi som var äldst skulle få åka till kollo
Jag var överlycklig.
Det skulle betyda att få sova i säng med lakan och få mat på regelbundna tider.
Jag älskade kollo.
Här fanns fler missanpassade ungar som jag och vi pratade varandras språk. Vi slogs också om fröknarnas uppmärksamhet och vi glupade i oss mat vid varenda måltid.
Mamma brukade alltid sova länge om mornarna.
Ibland till eftermiddagen och ibland var hon inte hemma över huvud taget.
Vi ungar vaknade och steg upp när vi trodde det var morgon och vi fick själva förbereda oss för skolan. Det innebar att man stänkte lite vatten i ansiktet i bästa fall, rättade till håret med händerna och letade upp lite kläder i sopsäcken. Sen tog man plastkassen från EPA som skolväska och gav sig iväg.
Nästan alltid kom jag för sent.
Som vuxen läste jag om barn som växte upp som jag och de var alltid så duktiga och tog hand om sina syskon och försökte städa och hålla ordning.
Kanske var det bara den sorten som skrev böcker. För i min verklighet såg vi syskon bara till vårt eget bästa och högg för oss för egen räkning.
En gång skållade sig yngsta syskonet över hela benet och kom inte till sjukhus förrän en granne slagit larm.
Honom omhändertog man och skickade till barnhem.
Vilket mamma tycket var bra för då blev vi en mindre hemma.
Aldrig att jag fick en kram eller uppmuntrande ord av mamma.
Hon levde sitt eget liv i vår lägenhet och vi var som främlingar för varann
När jag mötte henne på stan skämdes jag och låtsades aldrig se henne
Hon var alltid klädd i lump och hade massa smycken och dinglande halsband som inte passade samman.
Hon såg ut som en uteliggare.
Han drack inte alkohol och använde inga droger.
Som vuxen fick jag sedan veta att mamma hade nio syskon och att båda hennes föräldrar var alkoholiserade. Mamma skickades till en familj på landet där hon fick arbeta och slita hårt från tidig ålder. Hon var 7 år när hon kom dit.
Kanske berodde hennes utvecklingsstörning på en alkoholskada om hennes mamma söp under graviditeten eller så berodde det på något annat.
Hon kunde inte räkna och det var knappt hon kunde läsa
Hon stakade sig fram i texterna som en förstaklassare .
Skolan var bara skit tyckte hon och helt onödigt.
Som barn visste vi inte när vi fyllde år. Det var en dag som aldrig firades på något sätt.
Jag var bjuden till min kamrat Leif på hans födelsedag och det fanns presenter och tårta och man satt tillsammans och bordet var dukat med kaffekoppar och saftglas. Det var så vackert och högtidligt och man sjöng ” Vi gratulerar” för Leif.
Vad jag drömde om att få vara med om detta för egen räkning, bara en enda gång men det fick förbli en dröm.
Jag tror att jag rent fysiskt överlevde tack vare skolmaten, Leifs föräldrar och kollo.
Vi syskon togs aldrig till doktorn och blev vi sjuka så fick vi ligga kvar i våra sängar tills vi blev friska och utan någon omsorg.
I hjälpklassen hade jag kamrater vars hemförhållanden påminde om mina
Somliga av oss som gick där var inte retarderade men levde under sådan misär att det påverkade oss både fysiskt och mentalt
Jag hade en snäll fröken i klass 3
Hon började dagen genom att bjuda på mjölk och ostsmörgås till oss alla elva i klassen. Även till dem som hade det bra hemma och det var nog för att inte göra skillnad på oss. Hon förstod hur somliga av oss hade det.
Får man ingen stimulans som barn då blir man fördummad. Jag blev det.
Får man bara hugg och slag blir man hård. Det blev jag också
” Jävla ungjävel” skrek min mamma minst tre gånger om dagen
Man fick örfilar och pisk med klädhängare eller vad som fanns till hands
Man skulle inte synas och inte höras och inte ha några som helst behov.
Men om mamma ville prata då skulle man lyssna och det var hela tiden hennes behov som styrde.
Ibland ville mamma ha något från affären och då fick jag eller något syskon snatta åt henne, om hennes pengar var slut.
En gång dog ett av grannbarnen under lek på lekplatsen. Hon hängde sig själv i sin långa röda halsduk.
” Synd att det inte var du” sa mamma åt min bror.
Ingen av oss hade någon fritidsaktivitet, någonsin. Sådant var inte för oss.
Vi snattade godis och vi stal pengar där vi kunde
När jag blev lite äldre försökte jag se hur mina klasskamrater klädde sig och betedde sig och jag härmade efter så gott jag kunde.
När jag var 14 år blev mamma svårt sjuk
Det visade sig att hon gått länge med en obehandlad diabetes.
Hon fick ligga länge på sjukhus och hennes ena ben amputerades
Vi syskon skickades till fosterfamiljer
Första familjen tog mig och min bror för pengarna och det var de tydliga med.
Vi bodde i ett rum i källaren med två tältsängar och fick äta rester efter att familjen ätit. Men vi var så vana att vi inte protesterade. Tvärtom så tyckte vi att vi hade det rätt bra. Vi fick gå och komma som vi ville, bara det var snyggt utåt.
Som 15 åring blev jag gravid och familjen kastade ut mig
Det var ju inte snyggt utåt med en gravid 15 åring.
Det var nog då som min skyddsängel dök upp och såg till så att jag blev placerad hos tant Dagmar.
Jag tror att hon räddade mig.
Hon var från Danmark och talade bruten svenska. Hon var äldre och hade inga egna barn. Hon hade arbetat på fabrik och kallade sig själv för ”arbetarkärring”
Hon bodde i en trerumslägenhet och jag fick eget rum. Med fin säng och rena sängkläder, skrivbord och garderob och normala kläder. Vi hjälptes åt hemma med att laga mat och diska och städa och tant Dagmar lärde mig sånger och vi skojade och hon berättade hur allting skulle vara och varför det skulle vara så.
Jag var som ett tomt kärl och bara sög åt mig.
Hon hade ett sådant gott hjärta och ville så väl och jag som var utsvulten på kärlek och uppmärksamhet, jag umgicks inte med jämngamla utan var fullt nöjd med att vara hemma .
Direkt när mitt barn var fött tog man honom ifrån mig.
Han adopterades till en familj många mil bort och det var rätt att adoptera bort honom ansåg både jag och tant Dagmar.
Barn som adopterades bort från början blev behandlade bättre och blev som familjens egna. För hur skulle jag kunna ta hand om ett barn ? Jag var själv ett vilsekommet barn helt utan referenser i livet.
Jag och tant Dagar firade tre jular tillsammans.
Vi högg gran och klädde den, vi bakade julkakor och lagade julmat, vi tände massor av levande ljus, vi gav varann julklappar och vi spelade spel
På mina födelsedagar kom tant Dagmar och sjöng för mig om morgonen med paket och sedan åt vi tårta.
När jag var 18 år fick jag inte bo hos henne längre, sade socialen. Då är man vuxen och ska stå på egna ben.
Men om man inga ben har att stå på då ? Ja, då får man göra så gott man kan ändå
Jag fick arbete på fabrik och jag fick en enrumslägenhet och sedan levde jag ett stillsamt liv. Jag och tant Dagmar stod varann nära så länge hon levde och tillbringade mycket tid tillsammans.
Vänner ville jag inte ha.
Direkt efter jobb så var det hem till tryggheten i min lägenhet som jag inrett så fint jag kunde.
Jag bäddade alltid med manglade lakan och la på sängöverkast och jag hade ordning i skåp och lådor. Duk och blomma på köksbordet och stol och bord på balkongen.
Krukväxter i fönstren och gardiner.
En ljus soffa och soffbord i teak med små virkade dukar på såsom det skulle vara på den tiden.
-
Tredje och sista delen ur Marias historia kommer i morgon !!
skriven
Gör ont i hjärtat att läsa om Maria, men hoppas att sista delen ska innehålla mycket kärlek och ljus.
Es, funderar på en äventyrsvecka i London med familjen. Ser du om det kommer gå bra? Eller ska jag satsa på gran canaria 🙈
Kram