Gästblogg.....
Dagens gästbloggare är: Carina
Hej, det är Carina här.
Jag är 32 år, fortfarande singel men hoppas få bilda familj så småningom.
Jag ser att fler skriver om sig och sina liv och tänkte att jag också skulle försöka. Det känns lite futtigt för man har inte så mycket att skriva om.
Jag har köpt en sommarstuga som jag själv rustat upp och lärt mig hantera alla verktyg längs vägen. Min bror som är snickare har visat hur jag ska göra och han är nöjd med mitt arbete.
Här bor jag permanent och inte bara om somrarna.
Jag har en syster också som jag inte har mycket kontakt med.
Hon har grava missbruksproblem och jag kan inte förhålla mig till henne så det är bättre att vi inte ses alls. Innan jag förstod hur illa det var så lånade jag henne pengar, som jag inte kommer få tillbaka. Hon har stulit en hel del värdesaker från mig.
Jag arbetar som undersköterska men knäcker extra som modell.
Det undviker jag säga för folk och särskilt tjejer blir lite aviga och tror att jag är överlägsen och självgod pga modelljobben, vilket jag inte alls är.
Tvärtom så har jag fått i mig med modersmjölken att jag inte ska tro att jag är något och det sitter i. Jag behöver stärka min självkänsla lite mer.
Jag är som sagt var singel.
Har blivit illa behandlad av en man som egentligen var helt fel för mig men jag trodde länge han var rätt och stod ut med hans mentala misshandel. Efter sex år gjorde jag mig fri och det är jag stolt över.
Mamma tyckte jag kunde stå ut eftersom han är väldigt välbärgad och det är min mamma och min uppväxt i ett nötskal.
Pappa är från Senegal men bodde i Sverige när mina föräldrar träffades.
De var sambo tills jag var två år och sedan flyttade pappa tillbaka till Senegal.
Jag träffade inte honom på länge men som tonåring började jag åka och hälsa på honom om sommarloven. Vi står inte varann nära men har kontinuerlig kontakt.
Han vill hitta en man åt mig men där går min gräns. Jag har alltid fått sätta starka gränser gentemot mina föräldrar.
Mina dagar är annars ganska vanliga och händelselösa.
Jag har inte många men ett par väldigt nära vänner som jag trivs att umgås med. Vi lagar mat tillsammans eller går på krogen, vi reser och vi pratar om allt möjligt.
Ezmaralda har spått mig att jag ska träffa min kärlek i Frankrike och nu ska jag på ett längre uppdrag till Paris så vem vet, kanske slår kärleken till då.
Mina hälsningar till er alla och tack för att ni finns.
Har man en deppig dag så räcker det att läsa bloggen.
Kram från
Carina
skriven
Känns det som att hotellet kan vara en bra början och sedan hittar jag en annan bostad i byn? Jag menar inte då om massvis av månader utan att hotellet är mer tillfälligt eftersom det är ännu mindre än min nuvarande lgh och jag kommer inte kunna ta med mig alla mina ägodelar... eller bör jag fråga om de får fler lediga inom kort?
Sen undrar jag om jag med min PTSD kommer klara av att bo nära de människor som gjorde mig så illa? Jag är mest rädd att de ska stalka mig och skicka folk på mig. Jag tvivlar inte på det, men du kan ju se lite närmare än vad jag kan...
Kram och tacksam för svar