Esmaralda...spår dig gratis!

I Sverige har ungefär en person av hundra en intellektuell funktionsnedsättning, så det är ingenting ovanligt.

Ofta kan livet bli väldigt tufft för de som har ett lindrigt handikapp.

Man identifierar sig med och jämför sig med  de utan handikapp och upptäcker ideligen att man  drar kortaste stråt och inte riktigt räcker till.

Man kanske gör allt för att passa in och även sådant som är inte riktigt rätt och bra..  man kan bli ensam… deprimerad…få problem av olika slag.

Man har svårt att snappa allt det abstrakta, svårt att hänga med och ofta  försöker man kompensera detta med annat som kan vara direkt skadligt.

En gång i tiden arbetade jag på särskola.

Och det var inte ovanligt att tjejer på högstadiet försökte kompensera genom att vara sexuellt tillgängliga. Eller så drack man  mer alkohol än man borde och man lät sig triggas till sånt som man normalt inte skulle göra.

Jag har sett solskenshistorier och jag har sett motsatsen.

Jag har sett en tjej  med if  bli sambo och få barn tillsammans med en normalbegåvad kille. Efter särgymnasiet fick hon fast arbete.  Och jag sett hur väl det funkat för henne under de 20 år som gått. Hon har varit trygg i sin mammaroll, barnen har mått väl och inga klagomål har funnits

 

 

 

Sen har jag också sett motsatsen

Jag har sett de som bildat familj, fått barn och haft svårt med ansvaret och att se och ge vad ett barn behöver.

Jag har arbetat  som terapeut i sådana familjer, med socialtjänsten som uppdragsgivare.

  Jag har sett barn som far illa, föräldrar som älskar sina ungar men har inte riktigt förmågan. Jag har sett tragedier och sorgligheter.

Men jag har också sett kärlek och glädje och lyckats få till positiva lösningar.

Människor med intellektuellt handikapp är lika olika som du och jag och ska aldrig placeras i ett fack.

 

 

 

  Somliga klarar livet bra och i synnerhet om de har  haft en trygg uppväxt med aktiva föräldrar och bra förebilder. Andra klarar det inte alls lika bra.

En kvinna satte huvudet på spiken när hon sade såhär ” Ibland önskar jag att mitt handikapp hade synts utanpå för då hade jag blivit bättre behandlad än jag  blir nu”

En del blir diagnosticerade om barn, andra  om vuxna och så finns det en hel del  vuxna som lever med if utan att veta om det eller ha fått diagnos.

Det ligger en hel del i detta !

Ser man en person med Downs syndrom – då vet man direkt att det är en handikappad person som kanske behöver lite extra hjälp  och stöd. Man tar hänsyn.

Men syns inte handikappet utanpå – då  blir det lätt tuffare.

Det ska få finnas plats för oss alla.. oavsett hurdana vi är -  och vi som haft turen  att födas med ett normalt intellekt – vi har också ett ansvar gentemot våra medmänniskor som inte är lika lyckligt lottade på det området.

 

Kram & Kärlek

💖