Jenny gästbloggar....
Dagens gästbloggare är: Jenny
Hon hade många barnbarn och även barnbarnsbarn, men jag kände mig ändå alltid speciell.
Det var hon och jag.
När mormor fyllde 77 år skickade vi ett örngott till henne med posten.
Ett underbart örngott i himmelsblått med breda spetskanter. Minns det så väl än idag.
Vi kunde inte närvara vid firandet eftersom vi bodde drygt 30 mil bort,
Det var många på besök för att fira hemma hos mormor den eftermiddagen.
Och sorlet i bakgrunden gjorde det svårt för oss att höra varandra.
Men vi ses ju snart, sa hon.
Nu är det bara två veckor tills ni kommer hit. Och då får vi prata mer.
Jag var bara 11 år och känslan som fyllde mig var övermäktig.
Jag ville skrika. Säga nej. Få henne att inte lägga på, inte avsluta samtalet.
För jag kände med sådan övertygelse att jag aldrig mer skulle få prata med henne.
Men jag sa inget till någon. Det skulle bara få mig att framstå som galen.
Och vem skulle för övrigt lyssna eller tro på mig?
Jag blinkade bort tårarna och intalade mig själv att känslan bara var ren inbillning.
En vecka senare dog mormor.
Hon hade inga sjukdomar eller några symptom på att något var fel.
(Det visade sig senare vara en blodpropp som var orsaken).
Det är 29 år sedan nu. Och jag saknar henne fortfarande så det gör ont.
Tårarna rinner än idag bara vid tanken på henne.
Det fina är att när jag öppnar upp för att ta emot hennes tröst, så finns hon där.
En dag när min yngsta var liten så kom känslan av sorg och saknad över mig.
Åh, vad jag önskade att min mormor fått se mina döttrar!
Då kom hon förbi som en varm smekning mot kinden och viskade;
Älskade barn, jag ser ju dom.
Lika rädd för min övertygelse av vad som komma skulle, som jag blev som 11-åring,
lika trygg är jag idag i min övertygelse om att mormor finns kvar vid min sida genom allt.
Precis som alla våra älskade som lämnat jordelivet gör.
När Esmaralda skrev sitt inlägg "De döda lyssnar" väcktes så många minnen inom mig.
Och jag kände direkt att jag ville dela med mig av mina erfarenheter på området.
Min mormor var en fantastisk kvinna.
Och jag kände direkt att jag ville dela med mig av mina erfarenheter på området.
Min mormor var en fantastisk kvinna.
Mor till sex barn och med en stor gård att sköta.
Hon hade många barnbarn och även barnbarnsbarn, men jag kände mig ändå alltid speciell.
Det var hon och jag.
När mormor fyllde 77 år skickade vi ett örngott till henne med posten.
Ett underbart örngott i himmelsblått med breda spetskanter. Minns det så väl än idag.
Vi kunde inte närvara vid firandet eftersom vi bodde drygt 30 mil bort,
så när det inte var "jämna" fördelsdagar fick vi istället gratta via telefon.
Jag var hemma hos min pappa när jag ringde henne.
Bänken där jag stod var i mörkbrun, trämänstrad plast.
Jag var hemma hos min pappa när jag ringde henne.
Bänken där jag stod var i mörkbrun, trämänstrad plast.
Det var många på besök för att fira hemma hos mormor den eftermiddagen.
Och sorlet i bakgrunden gjorde det svårt för oss att höra varandra.
Men vi ses ju snart, sa hon.
Nu är det bara två veckor tills ni kommer hit. Och då får vi prata mer.
Jag var bara 11 år och känslan som fyllde mig var övermäktig.
Jag ville skrika. Säga nej. Få henne att inte lägga på, inte avsluta samtalet.
För jag kände med sådan övertygelse att jag aldrig mer skulle få prata med henne.
Men jag sa inget till någon. Det skulle bara få mig att framstå som galen.
Och vem skulle för övrigt lyssna eller tro på mig?
Jag blinkade bort tårarna och intalade mig själv att känslan bara var ren inbillning.
En vecka senare dog mormor.
Hon hade inga sjukdomar eller några symptom på att något var fel.
(Det visade sig senare vara en blodpropp som var orsaken).
Det är 29 år sedan nu. Och jag saknar henne fortfarande så det gör ont.
Tårarna rinner än idag bara vid tanken på henne.
Det fina är att när jag öppnar upp för att ta emot hennes tröst, så finns hon där.
En dag när min yngsta var liten så kom känslan av sorg och saknad över mig.
Åh, vad jag önskade att min mormor fått se mina döttrar!
Då kom hon förbi som en varm smekning mot kinden och viskade;
Älskade barn, jag ser ju dom.
Lika rädd för min övertygelse av vad som komma skulle, som jag blev som 11-åring,
lika trygg är jag idag i min övertygelse om att mormor finns kvar vid min sida genom allt.
Precis som alla våra älskade som lämnat jordelivet gör.
Jenny
skriven
Godmorgon!
Tack Jenny för din fina berättelse!
Jag blev så rörd, för jag hade samma fina kontakt med min farmor. Jag var farmors tös, precis som du var mormors tös!
Esmaralda...det känns som min store hund börjar tacka för sig mer och mer, höfterna börjar bli mer än trötta. Får du samma känsla som jag har?
Kram
Yvonne