Inte så normalt......
Det är inte alltid enkelt eller roligt att vara barn
När jag var barn på 50 och 60 talet så skulle man på sin höjd synas bara en aning men inte höras. Man var ett väluppfostrad barn om man smälte in i tapeten.
Och då kan jag ju säga att jag inte var särskilt välartad.
Jag lät mycket och hade temperament och kunde bli rejält högljudd.
På den tiden var det viktigt att vara en ” fin flicka”
En fin flicka var artig och förekommande, hon var blid till sitt väsen och ställde inte till med drama , hon skötte det hon skulle, var välartad i skolan och hjälpte till i hemmet.
Mina föräldrar brukade säga att de fick mig för sina synders skull och jäklar vad de måtte ha syndat !
Jag vägrade se ut som en liten docka, vägrade klänning. Vägrade se välkammad ut och vägrade sitta och konversera med de vuxna. Jag hade liksom fullt upp med mitt eget.
Kafferep och syjunta hade man ju på den tiden och man gillade att visa upp sina välanpassade döttrar som gärna fick delta… vilket jag konsekvent vägrade.
De flesta mammor i byn var hemmafruar
Dock inte min mamma – hon var i full gång med sin karriär och ett tag försökte mamma smälta in men det gick inget vidare.
Hon hade helt enkelt ingen riktig bymentaliet och hon stack ut. Precis som jag. Och det gjorde ju pappa också.
Vi var den ”konstiga” familjen som ingen riktigt begrep sig på även om mamma försökte få till ett välanpassat skal.
En jul tillexempel så hade vi farbror Brynolf med sin stora familj på besök. Han var en slags upptäcktsresande på sin tid och han hade med sig de mest märkliga presenter till oss.
Hattar och trummor och stora smycken och iklädd detta, glatt hamrande på trummorna dansade vi långdans på julaftons eftermiddag .. inte bara runt granen utan ut på gården till grannarnas förskräckelse.
Jag hade en uppstoppad krokodil i famnen och en lång kniv i ett hölster på höften.
I byn firade man jul som man alltid gjort, basta ! Men skämde inte ut sig !
Och grannarna kikade upphetsat bak gardinerna !!
Sen kom ju min bror från Afrika också – och det blev en riktig snackis. En livs levande neger minsann.. och på den tiden sa man neger, det var inget fult ord.
Massa människor kom hem till oss för att beskåda negern på nära håll och gärna känna lite på honom också.
// Många år senare//
En av tanterna menade att varför kan vi inte uppföra oss som en normal familj och jag tänkte mycket på detta och tänkte att vilket jobb det måste vara att uppföra sig normalt och så tråkigt det skulle vara
Jag var ju hemma hos normala kompisar i normala familjer … och det var tysta middagar, tysta kvällar framför TV:n, en pappa som skulle läsa tidningen i fred och ja.. tråkigt… väldigt tråkigt. Alla dagar verkade vara sig lika i de normala familjerna.
Så, tack till det normala men nejtack!
Hurdan såg din barndom ut ?
Kram & kärlek💖
skriven
På min mammas sida var det högt i tak, högljutt, spelade kort och spel och drack, vi barn sprang runt och lekte och fick vara med. Fick sitta vid ett barnbord och sköta oss själva. Man rökte inomhus. Vuxna kunde bli osams.
På min pappas sida var det mer städat. Där skulle barnen sitta stilla, satt vid vuxenbordet. Inte skrika. Vara väluppfostrad och inte härja. Var tvungen att hjälpa till.
Var verkligen två världar. Idag ändå tacksam över det. Jag är lite både och faktiskt idag. Vet hur jag ska bete mig men samtidigt kan jag härja och försöker inte tycka att allt måste vara perfekt och fint och korrekt hela tiden. Vem orkar leva så!
Ttevlig onsdag!
Kram!