När inga diagnoser fanns...
Dagens gästbloggare är: Fransisca
När du nu bloggar om barndom så vill jag gärna berätta lite om min egen
Jag har två diagnoser, Asperger och ADHD men dessa diagnoser fanns inte när jag växte upp utan de fick jag först som vuxen.
Jag är uppväxt med mamma och pappa och en syster och en bror.
Vi var en vanlig familj och föräldrarna hade de värderingar man borde ha enligt tidens mått.
Mamma var hemmafru och pappa advokat.
Vi bodde i ett stort hus och hade hemhjälp, vilket var ovanligt på orten där vi bodde. Jag skämdes alltid över hemhjälpen och försökte mörka den.
Redan i första klass kom problemen och jag kunde inte sitta stilla. Och satt jag still så zoomade jag ut och tog inte till mig något som sades under lektionerna.
Rymden blev mitt specialintresse och jag slog lärarna på fingrarna många gånger om med mina kunskaper där – men i övrigt hängde jag dåligt med.
Hade det inte varit för min familjs status så hade jag hamnat i hjälpklass som det hette då. Jag lärde mig inte läsa eller skriva förrän jag var 11 år och matten var helt obegriplig länge. Pappa ordnade privat extra stöd åt mig i alla ämnen men inte hjälpte det.
Kompisar hade jag inga och jag kände mig som en främmande fågel bland jämnåriga. Jag kan inte minnas att jag var direkt mobbad, bara utanför och annorlunda. I tonåren var jag djupt deprimerad och insåg att jag inte passade in någonstans.
Fina flickor skulle spela piano men det redde jag inte ut.
Jag skickades på gymnastik men hade ingen kontroll alls över min kropp
I sociala sammanhang betedde jag mig absolut korkat och jag visste inte hur jag skulle hantera andra människor.
Jag trodde att jag var den ende i världen som var som jag.
Pappa kunde erinra sig att det i hans släktled fanns de som var som jag men detta var ingenting man talade högt om.
Jag misslyckades med fortsatta studier och fick avsluta dem och gick in i en djup depression. Så pass djup att jag behövde bli inlagd men mina föräldrar skickade mig till en ” pension” i Schweiz istället på ett halvår.
De trodde att kom jag bara iväg och fick luft under vingarna skulle jag lyfta
Och det gjorde jag också men av helt andra orsaker
Vi bodde 6 flickor på pensionen och läste tyska, samtidigt som vi lärde oss om vett och etikett och en av de andra tjejerna, Lykke från Danmark var lite som min tvilling. Vi fann varann direkt och var knasiga tillsammans.
Vi sträckläste böcker hela nätterna om ”våra” ämnen och specialintressen och vi stannade alltid hemma när flickorna på pensionen skulle på utflykt.
Vi drog oss undan och det fick vi lov att göra eftersom vi annars kunde förstöra för hela gruppen
När jag var hemma igen var jag lite gladare och det var ju tack vare vänskapen med Lykke men det var det ingen som förstod.
Jag blev skickad på en slags hushållsskola och det höll bara en månad sedan skickade man hem mig. Samma sak med kurser som mina föräldrar försökte få mig att gå. Jag straffade ut mig, det insåg jag men jag kunde inte påverka detta.
Pojkar och dejting var jag helt ointresserad av.
Därför talade jag om för mina föräldrar att jag var lesbisk för det trodde jag uppriktigt att jag var ett tag och det blev ett ramaskri. Inte nog med att jag var konstig och udda, nu var jag dessutom lesbisk.
En präst anlitades som skulle plocka det lesbiska ur mig.
I 20 års åldern fick jag på nytt kontakt med Lykke och vi bestämde att vi skulle resa till Rom och bo tillsammans under ett år och studera sådant som vi tyckte om. Hennes familj och min, tycket det var en bra ide och de bekostade direkt alltsammans, säkert bara för att få oss ur vägen.
Vi byggde vårt liv på ett bra sätt och dessutom började vi i terapi hos en klok terapeut som insåg att vi ” hade” någonting men osäker på vad.
Sedan flyttade vi till Köpenhamn till en stor bostad som Lykkes föräldrar ordnade och alla trodde att vi var ett par, men vi var bara vänner.
Inte förrän jag var 40 år började jag hitta mig själv en aning mer och följde min egen väg. Jag fick mina diagnoser så småningom och det var skönt. Plus insikten att min intelligens är mycket god.
Jag lärde mig förhålla mig till världen omkring mig på ett bättre sätt och lärde mig knep om hur jag ska hantera andra människor utan att såra eller bete mig udda.
Jag läste astronomi och hittade min yrkesnisch
Så småningom började jag också undervisa inom detta så smått
Sakta men säkert hittade jag min väg.
Ingen kärlek och inga barn, det valde jag mycket medvetet bort.
Idag är jag pensionär men jobbar fortfarande lite.
Jag är udda men beter mig oftast som vanligt folk även om jag kan snurra till emellanåt.
Jag inser att mina föräldrar gjorde så gott de kunde under en tid när inga diagnoser inom området fanns.
Tack Esmaralda för underbar blogg
Vi har ju träffats irl flera gånger och du har genom alla år varit en stor kraft för mig och jag önskar alla terapeuter vore som du.
Kram
Nilla
skriven
Hej
Jag vet vad min facebookvänner vill har för jag kan inte ger dom. Jag har slutat väl bryr mig om dom men kan dom inte stödjer mig hela vägen och uppskattar över vad jag gör.
Det är inte snällt av dom att gör så mot mig. Jag har satsa på att fokus på mig själv. Det vore trevligt att få stödjer på väg också...
Varför dom gör inte alls? Ger inte alls tillbaka efter jag gör allt för dom...
Ha det bra