Anknytningsproblem.....

En person med   otrygg anknytning upplever en känsla av osäkerhet och rädsla för att bli övergiven.

Man  blir lätt skrämd av vad man tror är tecken på att närheten är borta, såsom tonfall, brist på ömhetsbevis, dagar utan kontakt, andra som får den andres närhet istället, samtal utan genuin kontakt.

Man överdriver  som regel och ser faror lura överallt… och svartsjuka är ganska vanligt också.

Att vara den som är  ambivalent är ett elände… och det är  också ett elände att ha denne som partner.

Man räknar med att ca 20 % av alla vuxna har ett otryggt ambivalent anknytningsmönster. 

Våra anknytningsmönster grundläggs i vår tidiga barndom.

De erfarenheter vi får då, formar hur trygga vi känner oss i anknytningen till våra föräldrar

Kan man förstå sina egna mönster då har man också en chans att förändra

 

När man utvecklat ett ambivalent anknytningsmönster så har man lärt sig  att anpassa sina känslor och behov efter den andre. När man var barn fick man inte närhet när man behövde utan på föräldrarnas villkor.

Barnet lär sig att läsa av och ” passa på” när det ges känslor och närhet och detta följer med upp i vuxenåldern

Man lär sig att läsa andra människor och andras behov blir viktiga.

Och kanske  man kan få en gnutta bekräftelse tillbaka.

Har man föräldrar som inte kunnat ge bekräftelse och närhet på det sätt som barnet behövt.. då tenderar barnet som vuxen att inleda relationer med partners  som har en liknande personlighet som föräldrarna haft. 

Och man fortsätter kämpa för bekräftelse och närhet… vilket en hel del människor inte har förmåga att ge.

Det hela blir ett moment 22  med väldigt dåligt mående.

Har den ambivalente en relation med en otrygg och undvikande person så är det lätt att tappa sig själv och bli vilsen

Man VILL vara i en relation  och det känns viktigt. Man funkar inte så bra på egen hand.

Som regel går man in i relation efter relation och ingen av relationerna funkar särskilt bra.

Har du dessa problem  så behöver du lära dig att få tillgång dina känslor och att uttrycka dem.

Du behöver  våga vara i sårbar i stället för att fokusera på vad din partner gör för fel, och att ta detta som bevis på bristande kärlek.

Människan är gjord för att relatera och vi kan lära oss förändring.  Ingenting är kört oavsett vår barndom. De pusselbitarna som fattas för att vi ska må bra kan vi skaffa oss som vuxna.

Jag säger inte att det är någon quick fix utan det kräver att man spottar i nävarna och verkligen arbetar med sig själv… genom att man skapar sig nya beteenden och att man hela tiden repeterar dem

Ta hjälp av terapeut och läs självhjälpsböcker.

Kram & kärlek  💖

P.s. På gymmet flyter det på riktigt bra.... två gånger i veckan och jag ligger i som en iller !