Den perfekta människan.....

Är man terapeut kan man bli sedd som perfekt och lite övermänsklig. 

Åtskilliga  har sagt lite avundsjukt att vilken tur mina barn har som har en terapeut till mamma  och folk  tror att allt  därmed är allt perfekt.

Låt mig få säga väldigt bestämt att så är det INTE. Varken för mig och mina barn eller för någon annans terapeut och deras barn.

Det perfekta finns inte. Inte för någon.

 

En kompis i Danmark som också var  terapeut fick fängelse för stöld och snatteri.. och det är ju rätt långt ifrån det perfekta.

Hon hade en flådig privatmottagning och ekonomiskt väldigt gott ställt. Men istället hade hon annat som skavde och som bidrog till att livet klappade ihop.

Själv har jag alltid varit en ”screamer ” och högljutt gapat på barnen när jag blivit irriterad.  Tålamod var inte min gren precis.

Jo, i arbetet hade jag förstås hur mycket tålamod som helst men när jag kom hem och sparkade av mig yrkesrollen samtidigt som skorna, så  kunde ibland en ganska jobbig människa  krypa fram. 

 
Jag utsatte barnen för skilsmässor och separation och fladdrade runt och var alldeles för vild på den tiden.

Sedan de blev vuxna har vi pratat igenom det hela.. och det jag minns som det värsta .. mindes inte dom alls utan de kom  ihåg  helt andra  ting.

Så kan det bli ibland.

Nu skrek jag ju inte nonstop på ungarna.. vi hade jättemycket kul också… vi lekte, byggde kojor och  campade .

 

 

 Sen när sonen kom var jag 36 år och hade lugnat ner mig betydligt.

Alltså, en terapeut är inte alltid  som man tror… inte en polis heller eller lärare eller nån annan.  Man är alldeles vanlig, med fel och brister och också goda sidor !

Kram & kärlek💖