Diagnoser...

Ja, alla dessa neuropsykiatriska diagnoser….och bokstavkombinationer..  hur har det blivit på  det viset ? 

Jag tror helt enkelt att vi är lite diagnoskåta  av oss och vill få obehag förklarat på ett enkelt sätt.. med en diagnos.. och sedan är man ursäktad det mesta. Både inför  sig själv och andra. 

Som terapeut har jag mött människor som fått  både 6 och 7 olika diagnoser och det känns ju inte särskilt seriöst.

Behovet av diagnoser handlar nog också om att vi strävar efter att vara lika  varandra som människor. Ingen vill falla ur ramen utan snarare smälta in i tapeten och om någon avviker – då tänker man att den personen nog  har en diagnos.

 

På den tiden innan diagnoserna fanns skulle min mormor säga att titta där, vilken färgsprakande personlighet.

Och själv kanske man kämpar som en galär för att lyckas med somligt som man bara misslyckas med hela tiden. Istället för att tänka att man kanske har en diagnos kanske man skulle försök tänka mer kreativt… att okey.. det funkar inte  om jag gör det på samma sätt som alla andra - . men om jag  försöker hitta mitt eget sätt, då kanske  ?

Kan man acceptera den personlighet man har – så  brukar man också lära sig att kompensera sådant man har svårt för. Oavsett om man har diagnos eller ej.

I skolan ska man helst vara likriktad och det läggs stor energi på att det ska vara så.  De ungar som faller ur ramarna skickas typ på bokstavsutredning. Och jag är övertygad om somliga med diagnos har blivit felbedömda.

Gränserna för vad som är okey har fallit samman.

 

När jag gick i skolan skulle man hålla truten.. och lyckades man med det var allt bra.  Hängde man inte med i studierna – då kunde man bli skickad till hjälpklass. En av mina kompisar gick där… han hade  rejäla ticks och skrek  lite omotiverat ” fittan och kuken”…. och troligen hade han  Tourettes.

Eller så var man sent utvecklad och fick gå om. Eller bara allmänt dum i huvudet. Då fick man också gå om eller flytta till hjälpklass.

Invandrarbarn som inte behärskade svenskan tillräckligt snabbt flyttades också till Hjälpklass. I synnerhet om deras föräldrar var lite ”konstiga” med sina utländska seder och bruk.

Och det var ju inte bra det heller.  Det är nästan som om man idag överkompenserar för de misstag som begicks förr.

 

 

Annars gillar ju vi svenskar när det är lagom.  Varför kan man då inte få vara lite lagom avvikande och se detta som en personlighet och inte som en sjukdom som måste botas med  en stämpel som man sedan  måste släpa på livet igenom.

Ett av mina barns kompisar har diagnosen ADHD och den diagnosen fick han tidigt. Han har svårt med  att känna av när saker och ting passar sig -  han var högljudd och stökig – kunde brista ut i sång mitt under mattelektionen och han pratade utan pauser.

När jag var hem till honom en gång och skulle hämta mitt barn, de hade lekt, så bjöds jag att kliva i i det enormt stora köket och vips var jag omgiven av dussintalet ADHD människor… eller om det bara vara högljudda och färgstarka karaktärer.  Vips  åkte en tallrik fram till mig och jag blev bjuden på mat. 

 

Det var mor och far och mormor och farfar och så var det  6 syskon och två kusiner.  Mitt i maten knackade far med kniven i glaset och förkunnade att  tussilagom slagit ut så nu skulle vi sjunga en lovsång till våren. Alla tog i från tårna och jag   tänkte att  den här grabben är ju precis som sin familj… det är härifrån han fått sina gener och sina sociala färdigheter.

Måste det vara sjukt ? Kanske är det  hur friskt som helst och  att vårt behov av att placera människor i fack är det som är  sjukt ?

Det finns människor som helt  uppenbart LIDER av  neuropsykiatriska  tillstånd. Och då brukar det vara ganska uppenbart  och diagnosen kommer självklart. Medicin kan behövas – då mår den drabbade så mycket bättre och kan leva mer normalt.

 

Det är EN sak…. men personlighet, arv och miljö är en annan sak.

Enligt mitt förmenande  får vi se upp så vi inte plötsligt står där allesammans med en diagnos.. antingen en befintlig eller en ny som kläcks.

Diagnoshysterin är  allt lite skrämmande.

Kram & kärlek

Mannabonnes Glenns vardag....

 
Mannabonne Glenn har varit med sin pappa på husbesiktning
Det är ju sådant  MG jobbar med till vardags.
 
Han far runt som ett jehu och stoppar in näbbet överallt.. luktar och frustar.. och somligat synar han
väldigt noga. Golvlistor är han särskilt förtjust i. Och om något jobbare lämnat sin matlåda i bulldogshöjd ja då undersöks innehållet väldigt omfattande.
 
Då kan det hända att när jobbaren ska äta sina mackor... är både korv och ost väck.. och han får nöja sig med en slabbig skiva limpa  utan pålägg alls.
 
Han besiktigar i rask takt.
 
Och när han är klar med hela huset sätter han sig såhär fint framför sin pappa och talar om att uppdraget är slutfört !
 
Han skickar massa pussar till er alla och vill tala om att han älskar sitt jobb !!

Det blev bara värre....

Mellan bajsattackerna fick jag plockat på mig lite varor på GeKås.. bland annat  julklappar  till dotterns tre katter.. mammakatten med sina två bebisar.

Jag satsade på en rejäl pälsig råtta till mamman… och så två mindre till ungarna.

 

När vi sitter där i bilen och har kört några minuter börjar  det mus-pipa från den gula jättebagen.. längst bak o längst in….  Och det piper bara värre och värre…

 

Man undrar varför folk köper Hatchis när man kan köpa en råtta för 9.90 som gnäller och ylar och tjuter.

Halvvägs hem fick vi stuva om i bilen och få stopp på eländet. Men vid vartenda gupp skrek fanskapet i alla fall.  Den kickades igång på rörelse.

 

Väl hemma kånkade jag in kassen… och la mig på sängen… och skulle just till att ta mig en liten lur  när eländet satta igång igen…vet inte vad det var som triggade den…. det var bara att ta den i svansen och bära ut den i gäststugan och där sitter den fortfarande och ylar övergivet !!

Den måste ha gått i spinn på nåt vis.  Få se hur kattungen hantera situationen när det blir så dags.

Annars mår jag bra nu

Tack snälla alla ni som skickat hälsningar

 

Ljus & kärlek och stora kramen