Makeover & kärlek.....

 
Så här blev det lilla trädäcket till gäststugan efter min makeover !!
Tror det blir läckert om kvällarna när de där små solcellslamporna över bordet lyser !
 
 
Och så den här skylten vid gästhusdörren.... ska väl få mina gäster att må väl kan jag tro!
Ett fynd från Tysklandsresan häromdagen !!
 
 
I går fick Mannabonne Glenn besök av sin käresta... bulldogsflickan  Betty !
Och han är förälskad uppöver de stora öronen.. och vet inte hur väl han vill henne.
 
Själv fick jag oväntat besök i gårkväll av det kul slaget så det blev en lång kväll med avsmakning av de tyska varorna !!
Kram på er och njut av lördagkvällen !!

Goa grejor....

 
Rätt låt vann Talang !!
Man blir ju bara kär i lille  Jon Henrik och hans jojk !!
 
Det är lördag... och jag röjer och fixar på terassen till gäststugan och hoppas det blir fint.
Mamma har skickat första rapporterna från ryska Sibirien och  hon trivs som fisken i vattnet hos väninnan Lida
 
Mamma till väntser och väninnan Lida som hela sitt liv bott i den lilla stan Zarechny.
Förut har de bara träffats i Sverige och jag ycker det är rätt tufft av min 81 åriga mamma att dra iväg till Sibirien.. långt in i Uralbergen !!
 
 
Här är damerna i Lidas datja...dvs kolonilott.... och jag är säker på att mamma har mycket att berätta om 2 veckor när hon är tillbaka hemma igen...
 
Kram på er & njut av helgen

ENSAM TJEJ .....

Gästbloggare idag är:  Ensam tjej på mansdominerad arbetsplats

Det finns dagar då jag älskar mitt arbete. Det finns dagar då jag avskyr mitt arbete. Precis så är det nog för väldigt många av er därute. Tryggheten gör att man stannar kvar på samma arbetsplats, år ut och år in. Kollegor blir som en familj. Man växer och formas tillsammans. Man ryker ihop och ställer upp för varandra i svåra stunder.

Nu har jag kommit till en punkt då jag känner att mina kollegor själ min energi i stället för att ge. I över sju år har jag varit ensam kvinna bland 16 män i olika åldrar.

 

 

Mina kollegor är som kärringar, ena stunden pratar de skit om varandra, nästa dunkar de varandra i ryggen. Som ensam tjej får man stå ut med sexistiska kommentarer som är långt under bältet. Därför undviker jag niofikat, samt tvåfikat, för jag vet att jag alltid får någon kommentar som är riktad mot mig.

Ibland kan jag skratta åt det, men för det mesta är de såkallade skämten så dåliga att de inte är värda att lägga någon vikt vid. Gubbarna tycker såklart att det bara är gött tjöt.

Jag har fått stå ut med både det ena och det andra. De första åren var jag tyst, jag höll mig på min kant, sa det som förväntades.

Men i takt med att åren gick så blev jag mer och mer som dem. Jag säger högt vad jag tycker och tänker (så länge det inte sårar någon), och när ingen annan säger något så står jag upp för det som är fel.

På grund av detta har jag blivit kallad allt från surkärring till subba. Framförallt så är det en man som utmärker sig. Från dag ett så har han gnällt konstant över sitt jobb.

Är det mycket att göra så är det fel. Är det lite att göra så är det fel. Till slut sa jag ifrån på skarpen, med orden – om du nu är så jäkla trött på ditt jobb. Varför gör du inte något åt situationen i stället för att gnälla. I morse när jag tog spårvagnen till jobbet så såg jag en man som samlade flaskor för att få föda och mat på bordet. Du har ett arbete, var tacksam för det du har.

 

Det tog inte många månader innan ryktet började gå bland andra firmor som vi arbetar med om att jag var en riktig surfitta. 

Jag blev ledsen när jag fick höra talas om detta, och talade om för honom att det inte var ok att använda sig av sådana här ord. Men han menade på att han inte hade gjort något fel. Min chef är konflikträdd så med honom var det inte ens lönt att ta upp saken.

För drygt ett halvår sedan försvann mitt usbminne.  På detta minne fans bilder från resor, bilder på vänner och familj som betyder mycket för mig. Då jag har ett stort intresse för fotografering så blev jag väldigt ledsen och upprörd när jag kom till jobbet och upptäckte att någon hade tagit det. Jag letade överallt. Skrev ett mail till mina kollegor.

 

Min chef gjorde som vanligt ingenting mer än att påpeka om att det blir tråkig stämning när något sådant här händer på ett företag. Som tur var så var mitt usbminne lösenordskyddat. Och anledningen till att jag hade det på jobbet var att jag inte har någon dator hemma, samt att jag alltid brukar få ha mina saker i fred.

Samtidigt har jag haft bra stunder här också, framförallt i de situationer då min far har varit sjuk och jag i aktutfart måste åka 15mil härifrån. Utan bil så är det svårt i en sådan situation, då har de ställt upp direkt och kört mig, utan att blinka. Ja, inte han som kallade min surfitta så klart.

Just nu så känner jag mig väldigt ensam på min arbetsplats. Jag saknar kvinnligt sällskap. Men eftersom vi är en teknisk bransch så är detta inget som kommer förändras. Så nu vilar mitt hopp på min eventuella flytt till Skåne. Där ska jag välja arbetsplats med omsorg, men tyvärr så växer ju inte jobb på träd.

Hur är det för er andra som befinner ni i en liknande situation? Hur ser era dagar ut?