Gästblogg.....
Hej bloggfamiljen!
Jag läser era gästbloggar, och det är så himla trevligt!
Så hände en sak idag, och då tänkte jag att det vill jag dela med mig av till er.
Jag är medial. Jag jobbar medialt på hobbynivå. Jag ser hör och känner. Får föraningar osv.
Jag healar också. Och så pratar jag med djuren. Bla.
Allt det här är jag född med. För mig är det inget konstigt alls. Det är en livsstil.
Har som Esmaralda en av och på knapp. Och med åren funkar det väldigt bra.
Visst det händer väl ibland att en och annan småsak slinker emellan, men oftast klarar jag av att hålla det på avstånd när jag inte själv vill.
Jag har tre barn. Alla är vuxna. Jag har fått fyra barn, en flicka var dödfödd. Maria. Vi har kontakt och har haft hela tiden på olika sätt.
Hon skulle varit en vuxen dam nu, på 35 år. Men hon visar sig oftast som en liten söt treåring med äppelrunda kinder och blonda lockar.
Så såg jag själv ut som treåring. Så jag misstänker att hon skulle varit ganska lik mig. Hon har även visat mig hur hon "ser ut" som 35 åring.
Lång och smal ung kvinna. Det gjorde hon sist jag "pratade" med henne.
Eftersom hon dog, så var det ju ingen i familjen, som mina föräldrar tex, som såg henne. På den tiden var det föräldrarna och thats it. Inga andra.
Så därför var det ganska fantastiskt den dagen min mamma "såg" sitt barnbarn för första gången.
Min mamma dog för tre år sedan. Hon hade Alzheimers, och var väldigt sjuk. Sista tiden bodde hon på äldreboende, och det var där hon tog sina sista andetag.
Jag vakade över henne i tre månader. Varje dag trodde både personal och jag att hon skulle gå över. Men nejdå. Hon var så envis.
Och nu kan det ju låta som att jag verkligen ville att min mamma skulle dö. Men absolut inte! Och absolut ja, i det dåliga skick hon var då, så önskade jag henne en bättre plats. Vad det beträffar så hade jag tagit adjö av henne så många gånger, med tanke på att hon inte var min mamma mer än på skalet.
Men där i sin säng och dödsbädd så länge, hände något alldeles speciellt med henne. Och mellan henne och mig.
Jag sa flera gånger, mamma det är okey att gå över nu. Dom möter dig på andra sidan. Din syster står och väntar på dig!
Jag vet inte hur många gånger jag sa det.
Nej nej sa hon! Jag ska gå över, men just nu har jag inte tid! Vad gör du då sa jag. Jag bekantar mig med alla som jag ska umgås med sa hon!
Och det gjorde hon! Tydligt och klart berättade hon för mig, och verkligen berättade. Att detta är något stort, sa hon. Detta har jag aldrig gjort förut! Nej sa jag, det har du inte.
Kan du inte berätta hur det ser ut, sa jag. För hela tiden tittade hon upp i taket. åt ett annat håll. Så jag förstod att hon var med ena benet över, och både såg hörde och upplevde. Det är isblå färg, sa hon. Alla sitter runt ett bord. Och hon räknade upp sin syster mor och många fler.
Och nu ser jag mitt barnbarn sa hon! Och tillade, det är första gången! Lycklig som en stjärna var hon, ögonen glimmade och hon log stort!
För mig var det väldigt stort! Och jag kunde bekräfta och hänga med henne i berättelsen. Hon såg även våra djur som vi hade haft under årens lopp. Och hon älskade djur!
Detta var väldigt läkande för mig! Och jag kände mig trygg med att hon skulle få det väldigt bra på andra sidan!
En sköterska kom ifatt mig en av dagarna. Och sa att hon måste berätta en sak! Din mamma vill att jag ska berätta för dig att hon haft en stroke under den här tiden nu, när hon samtidigt är på väg att gå bort!
Det förklarade en del, varför hon haft en massa andra symtom, och sen "frisknat till" igen. Fast hon var på sin tids rand.
Hon dog en vacker höstdag, med sin hand i min dotters hand. Och det var väldigt "fint". Jag fick en fin sista tid med henne som jag bär med mig i hjärtat.
Ganska snabbt efter sin död, kom hon till mig! En dag när jag satt och skrev, pillade hon på min mobil. Hon kunde absolut ingenting om mobiler.
Så alla ikonerna hoppade kors och tvärs! Jag visste att det var min mamma. För hon lämnade en beige fjäder sidan om mobilen. Och beige var hennes bästa färg. Eller "äggskalsfärgat" som hon skulle sagt!
Så kan det vara ibland.
Och såhär kan det också vara. Jag står vid vasken och diskar i mitt kök. Min store hund och min man, ligger och vilar.
Då får jag plötsligt se ett par bara mansben, håriga. Ta stora älgakliv förbi mig i köket, och efter kom min hund!
Jag visste att det var inte min man. Han låg kvar i sängen. Och han har taxben! Det var min andliga vägledare!
Häftig syn må jag säga! Det såg så himla roligt ut! Och ja, han ville mig något. Men vad det har jag inte klurat ut ännu.
En gång hälsade jag på en bonde. Han var lite upptagen, så jag satte mig i hans hästhage. Inte för att "prata" med hästarna, utan bara njuta av deras närvaro. Varav den ena hästen kommer fram till mig, och säger......"Han lagade pannkakor och jag fick inte smaka!"
Va sa jag! Vem lagade pannkakor? "Han som äger mig, sa hästen"! Hästar äter väl inte pannkakor, sa jag! Jo jag gör, sa han, och verkade riktigt förnärmad. Den andre hästen sa ingenting. Så när bonden kom ut till mig, så berättade jag var hästen sagt. Ja sa han, jag gjorde pannkakor igår.
Ja hästen sa att han fick bara osen av det, han fick inte smaka! Hästar äter väl inte pannkakor, sa bonden. Men satte samtidigt fart in och hämtade en pannkaka som blivit över. Kom ut i hagen och bjöd hästen, han åt och smaskade i sig!
Men den andre hästen ville inte ha!
Ja så kan det gå! Lite axplock utav vad jag kan få uppleva och har upplevt. Jag slutar aldrig förvåna mig, och är väldigt ödmjuk inför allt jag får/fått uppleva.
Däremellan är jag som vem som helst. Jag kan inte spå mig själv. Så därav "gammal kund" till Esmaralda!
Ha det riktigt bra alla och tack för att ni finns!
Kram
Yvonn
skriven
Underbart och så fint och tack för att du delade med dig.
Kram