Esmaralda...spår dig gratis!

En del människor är givare  – köper en blomma till den som är sjuk, bjuder ut på fika ibland, ger bort små presenter  och  tänker  på och agerar för sina vänner och släktingar.

Får de tillbaka blir de glada men det är ingenting de funderar över. De följer bara sin rätta natur och läggning.

Andra kan också ge men blir lite bittra om de inte får tillbaka.

Deras givande är mer som en investering… att de förväntar sig utdelning och därmed kan de också bli besvikna för utdelningen kommer sällan på det sätt man hoppats och förväntar sig.

Och då är det lätt att man faller in i ett destruktivt tänk ” Efter allt jag gjort…. ”

Så finns det de som typ aldrig ger. Det ligger inte för dem.

De tänker helt enkelt inte på det sättet.

Men ofta är det så att ber man dem om något så är det okey och man får det man ber om. Men spontaniteten finns inte där.

Sker detta i vänskap, att man är två ytterligheter så kan det skära sig

Etter värre är det i ett förhållande.

Givaren som inte får något tillbaka blir dränerad till slut  och den som aldrig ger fattar inte så mycket av det som händer  och  känner sig anklagad.

Kan man rätta till detta ?

Ja det kan man -  om man inser sin egen personlighet i frågan och har förmåga att klä det hela i ord

Har båda denna förmåga – då kan man prata sig fram till en lösning.

 

 

En varning finns för att gå  i försvar och börja prata i termer som ” Jag ger och ger men får aldrig något tillbaka” – då känner sig motparten anklagad och samtalet går i stå.

Ha fokus på att ni besitter olika personligheter och det handlar inte om elakhet eller  att  den ena är bättre än den andre eller vem som älskar mest.

Givaren kan tex säga att hen skulle bli glad över att få en blomma ibland eller bli utbjuden på middag.

Det är konkret och motparten kan ta emot och förstå detta och förvalta informationen väl.

Den som inte ger – kan bli irriterad om givaren överdriver så man känner att man drunknar i omsorger och gåvor. Och måste vara tydlig i att säga att hen uppskattar omsorgerna men att det blir för mycket ibland. Att det inte blir hanterbart.

 

 

 

Det är svårt att mötas i  dessa samtal.. det kräver en mognad att kunna prata om sådant som rör vår personlighet och det krävs  ännu mer mognad att inse att man kan bli lite för mycket ( oavsett på vilket håll) och att man måste försöka korrigera.

 

Kram & Kärlek 💖