Esmaralda...spår dig gratis!

En gång var jag med om något mycket märkligt.

Jag höll seans för  en tjej i 30 års åldern och hon beskrev sitt liv som om hon alltid sover.

Han är trött, hon är ofokuserad och ingenting är roligt och ingenting får igång henne. Hon vill ingenting, har inget driv, inga drömmar.

Bäst trivs hon med att sitta eller ligga och bara stirra rakt framför sig.

Jag fick en märklig känsla.

Jag kunde känna att hon var död – men det var hon ju inte, eller ?

Det här var på den tiden som jag ibland tog emot kunder hemma.  Hon tillhörde en av de som jag bjöd hem för seans.

När hon kom var det precis som jag tänkt mig.

En ofokuserad, helt  nollad person som gick på autopilot.

Hon hade ingen konstaterad  psykisk sjukdom och ingen fysisk åkomma.

Hon hade sökt hjälp men bedömts som helt frisk – möjligen en släng av  depression men ingenting allvarligare

Hon skötte ju det hon skulle

Hon gick till arbetet, gjorde sitt, gick hem och satte sig sen i soffan och sirrade eller la sig på sängen.

Allt hon ville var att få leva.

 

”Varför tror du att du inte lever ” undrade jag och hon svarade snabbt och medvetet ” För att jag är död. I alla fall är en del av mig död. Jag kan känna det”

Där och då gjorde  vi en regression, vilket jag ytterst sällan gör.  Jag har utbildningen och jag har kunskapen men nyttjar det knappt aldrig. Men här var det av nöden tvunget.

Hon hamnar i ett liv där hon är nästan död. Hon ligger i en öppen kista och kistan står i ett kapell. Hon är en kvinna i 40 års åldern. En liten del av henne lever fortfarande.. så pass att hon kan förnimma och hon kan se bilder för sitt inre.

Hon är kvar i kroppen helt enkelt

I regressionen berättar om kriget som rasar utanför. Hur kapellet träffas av en bomb och rasar samman, människor flyr för livet men  hon ligger kvar där i sin kista, varken levande eller död och ingen kommer.

Det dröjer länge innan hon blir upptäckt och då är hon död ” på riktigt”  men det finns ändå en oro runt henne.

Och sedan  föddes hon tillbaka till sin tidigare  kroppsliga och mentala status som nästan död.

Och livet var en pina. Tacka fan för det.

Att leva helt avtrubbad är nog  bland det värsta man kan vara med om.  Att gå som i en dimma, ett töcken och aldrig känna något på djupet.

I regressionen fick hon göra klart med det gamla livet.. hon fick lämna kroppen fullt ut… hon fick se hur den begravdes och hon  kunde öppna dörren till Alltet.

Det var en omfattande regression och både hon och jag var helt slut efteråt.

Vi häll på i tre timmar.

Nu var det viktigt för henne att inte  fortsätta plagiera sina gamla beteenden och känslor… nu skulle hon öppna upp… och börja leva

Det gick sakta men säkert åt rätt håll

Efter två år var hon som en ny kvinna när vi träffades.

Inte sprudlande kanske men helt inom det normala och med  planer och intressen och hobbys.

Slutet gott allting gott.

Det är enda  gången jag varit med om något liknande

Jag kan inte svära på att det var regressionen som räddade henne... må hända hade  hon repat sig i alla fall - men jag tror ändå att den hjälpte henne på vägen.

 

Kram & kärlek💖