Våga vara förälder......
Att vara förälder har aldrig varit enkelt – det är nog den tuffaste uppgift man kan ha.
Inte nog med att man ska ha ett helt och rent barn, servera näringsriktig kost och vara aktiv i barnets skolgång och fritidsintresse – man ska också lotsa in barnet på rätt väg i livet och längs en väg som ger självkänsla, mod och oberoende.
Hade det varit en anställning med dessa villkor så vete tusan om man vågat ta det jobbet !
I mitt arbete som terapeut möter jag ibland familjer där det gått utför trots att man har goda förutsättningar och de bästa möjligheter.
Somliga vågar helt enkelt inte vara förälder – utan blir alltför tillåtande och knyter sina barn till sig som om de vore en slags liten variant av bästa vän.
Det funkar inte !!
Jag anser att man ska vara förälder och våga ta den vägledande rollen, sätta gränser, kunna slå näven i bordet när så behövs, hantera konflikter och inte vika undan för att man inte gitter och mitt i allt detta kommer också tillfällen där humorn sprudlar och man skrattar tillsammans med barnen och hittar på sådant som är kul.
Svårt ? Yes, absolut men ingen har sagt att det är enkelt att vara förälder !
Under småbarnsåren använder min sin roll på ett sätt
Under tonåren på ett annat sätt och när barnet sedan blir vuxen, ja då blir umgänget på ett tredje sätt.
Jag är lite allergisk mot de vuxna barn som mästrar sina föräldrar jämt och ständigt men det beror ju på att den vuxna tillåter detta att ske.
Likaså ska man inte berätta ALLT för sina barn, oavsett barnens ålder ... det måste finnas ett slags filter och i dessa "mitt-barn är-min-bästa-vän- relation " ges ofta ”too much information” – sådant som man ska dela med vänner och inte med sina barn.
Har man vidöppen dörr till sina barn och pladdrar på och berättar allt.. då kommer man som regel till det skedet där barnet tar större ansvar än det behöver… och detta leder till att när barnet blir vuxet så behandlar det föräldern som ett barn eller som en mindre vetande vuxen.
Vad som är ”normalt” är ju ett stort begrepp och sträcker sig från 1-10. Det handlar ju mycket om personlighet.
Dock tror jag att de flesta känner om de tangerar gränserna och då gäller det att hålla in en aning.
Kram & kärlek💖
skriven
Tur att jag varken känner mig som barn eller vuxen *fniss* här tar man dagen som den kommer med en sak i taget.
Ez: Vad tyckte mekanikerkillen om mig igår?
Kram Chatrine