Fathima från Etiopien....
Dagens gästbloggare är: Fathima
Hej
Jag vill gärna berätta att jag kom hit till Sverige av kärleken.
Jag är född och uppvux i Etiopien.
Jag var 23 år när jag träffat min man som var svensk och arbetade för ett företag i mitt land. Vi dejtade och kärleken växte.
Han friade och jag svarat ja och vi gifte.
När hans kontrakt med företag tog slut flyttade vi till hans land Sverige. Jag var osäker och rädd och det känts fel att flytta så långt från släkt och vänner.
Efter något år i nya landet insåg jag att min man inte var helt frisk.
Han hade psykiskt sjukdom som yttrade sig ganska dramatiskt och periodvis var jag rädd för honom.
Jag fick hjälp att fly med vår dotter till skyddat boende vid een gång och då bestämde jag att nu får nog vara nog. Fysiskt våld blev allvarligt. Vår dotter ska inte utsättas för detta.
Jag började bygga mitt eget liv
Jag studerade och är nu färdig sjuksköterska.
Jag bor med min dotter i ett radhus och är stolt att jag kunnat anordna detta på egen hand. Mitt arbete älskar jag och arbetar heltid.
Livet i Sverige blev bra till sist.
Om man själv vill någonting så är Sverige ett underbart land för man kan läsa och studera och ta sig dit man har vilja till.
När mitt ex är i friska perioder kan vi umgås och han har bra kontakt med vår dotter men jag tror jag alltid blir singel för det känns bäst så.
Jag spelar revyteater på fritiden och sjunger i kör och har fått en hel del fina underbara vänner.
Mitt liv i detta landet började inte så bra men det blev bra.
Jag har inte känt av rashat eller diskriminering och jag har en hel del svenska vänner.
Hur man ska ha det i nytt land beror inte bara på landet utan mer på hur trygg man är i sig själv och att man tar ansvar för sitt liv.
Tack Esmaralda för seanser genom åren som hjälpt mig mycket.
Kram från Fathima
skriven
Tack för du delar med dig, skönt att ditt liv idag är bra och att 🇸🇪 visat sig från sitt bästa.
E-jag har under en tid känt sorg att mina föräldrar Inte är mer närvarande. Vi gör inte så mkt tillsammans och när man är det har de fullt upp i annat och tar sig inte tid att sätta sig ner. Är detta något jag bör ta upp eller landar det helt fel. De är väldigt negativa till allt jag drar ner mig och stämningen. Jag har på allvar haft en riktigt tuff sommar men känner min ensam och får ingen stöttning. Jag vill att de ska ta det på rätt sätt. Tycker du jag ska säga ngt eller bara låta det vara? Uppskattar gärna stöttning i denna fråga då det tynger mig mkt. Kram