Esmaralda...spår dig gratis!

Ett jullov när jag var barn – då  tillbringade jag  lovet hos en ”tant” och ”farbror”

Jag vet inte om de var avlägsna släktingar till pappa eller bara vänner…  och jag minns inte heller anledningen till varför jag placerades där.

De  bodde i en annan by och i den byns fulaste hus med flagnande färg, trädgården full av bröte och allehanda  mekapärer  och de  kallades zigenarna, rätt och slätt. Så vi var nog släkt. 

Att jag bodde där en vecka var okey … de hade så mycket ungar i alla fall att en mer eller mindre knappast märktes. Och jag hade mitt livs roligaste jullov!  Tills allt gick fel.

Jag minns att några av ungarna hette  Laila och det var Laila 1 och Laila 2  och TjockLaila. Det var Dukker vars namn betyder siare och det  var Jenica som var i min ålder och  Skottis som spelade banjo.  Och många fler.

Man åt när man var hungrig.  ” Tant” och de andra vuxna kvinnorna  verkade laga mat hela tiden och det fanns alltid något i köket man kunde ta.

Och om kvällarna berättade ”Tant” historier för oss. En av dessa berättelser gick ut på att det fanns en man som gick igen.  Han kallades Kartof och föddes för sexhunda år sedan.

Han var gammal men det var hans magi också och ingen nu levande människa kunde bryta den. 

Dessutom var han ond som en rabiessmittad varg, sa ”Tant” och tecknen på att han var i annalkande var hans  svarta kråkor som han skickade i förväg.

De skulle spana och leda vägen för honom.  Kråkorna kom, på riktigt, och en av dem fattade tycke för mig.  Den var halvtam och jag brukade mata den  och var helt fascinerad av att den åt ur min hand.

Allt gott och väl tills ”Tant” en dag såg mig med kråkan. 

Det blev ett snabbt ”råd” som de vuxna höll och resulterade i att jag blev hemskickad på direkten och utan prut. Jag kunde nämligen vara portalen till  Kartof.

När mina föräldrar kom för att hämta så minns jag hur arg mamma var över att vuxna människor tror på skrock och sagor så till den milda grad. Det blev en hel del upprörda känslor. 

Själv var  jag mest ledsen över att bli hemskickad.  Det här var innan jag fick min afrikanska bror och jag var enda barnet i familjen.

Samma kväll  kom pappa och satte sig bredvid mig när jag lekte stall med mitt dockskåp ( jag envisades med att använda det som stall till mina platstdjur)  och han  sa att om nu Kråkan hittar mig här så ska jag inte mata den. Jag ska inte låtsas om den. Och jag ska inte se den i ögonen.

Men den kom aldrig.  Och kanske var det lika  bra. Men  tänk ändå så levande en folktro  kan vara!  

Och nej,  jag fick aldrig problem med kråkor. Jag gillar dom.  De är kloka och smarta fåglar och jag förknippar dem inte med hemskheter.

Nu har jag fått igång min julklapp.. den nya mobiltelefonen… och hoppa kunna ta en del foton att dela med mig av till er, mina vänner..

Kram