Esmaralda...spår dig gratis!

Dagens gästbloggare är: Tiina

Plötsligt har hela världen förändras. Och det beror på att  igår  fick jag veta att nu ska jag dö. Nu är min tid här. Och ändå  är jag bara 32 år. Det känns fel och för tidigt. 

Nu kommer jag aldrig att få de barnen jag ville ha. Och inte heller kommer jag  att hitta min stora kärlek men det spelar ingen roll.

Det som spelar roll är att världen kommer att fortsätta som vanligt utan att jag finns med  och det som spelar roll  är tanken på  VARFÖR just jag? 

Jag tänker på  HUR jag ska dö.  Om det blir smärtsamt.  Själva  döden är jag inte rädd för eftersom jag tror att mina föräldrar kommer och tar emot mig och följer med mig. De dog i en olycka för två år sedan.

Jag fick  en cancer som visade sig ha spridit sig, för tre år sedan. Det var en kämpigt men  jag klarade det. Efter mycket cellgifter fick jag tillbaka  mitt liv. Och jag var så lycklig.  Små bekymmer i livet spelade ingen roll och jag hängde inte upp mig på  småsaker längre.

Jag började den utbildning jag ville gå och jag  tänkte att nu gör jag allt det som jag vill. Och det gjorde jag och hann med en hel del på tre år.  När cancern var borta och cellgifterna lyckats så firade  jag och min syster med champagne. Min älskade syster. 

Sedan våra föräldrar omkom så har det bara varit  vi två som varit en familj. Hon och jag hennes lille Mikla, värden finaste  4 åroing och som jag är gudmor till. Nu får jag inte se honom växa upp. Nu ska jag dö.

 

Jag tittar ut på snön och isen och  tänker på årstidernas skiftningar och på ett sätt som jag aldrig tänkt på förut.  Jag känner mig  som en gammal människa i tanken.

Cancern kom tillbaka. Jag fick veta förra gången att kommer den tillbaka så finns det ingenting som kan göras för mig.

Och den kom tillbaka fast jag försökte ignorera den.

Jag  har egentligen känt i månader att den rumsterat i min kropp och då har jag bokat resor och rest  upp mitt sparkapital. Jag har köpt en bil till min syster. 

Och  nu har jag varit på kontroll och röntgen och fått veta det jag ändå visste. Att cancern den är tillbaka och det finns ingenting att göra. Man kan bara ge mig smärtlindring i slutet. 

Just nu känner jag mig så besviken på livet, att det skulle sluta så här och så snart. Jag känner mig lurad. Det fanns så mycket jag ville uppleva. Jag har följt bloggen här men spådde mig aldrig och det ångrar jag också för då kanske jag varit lite mer förberedd.

Kram alla ni och lev fullt ut. Medan ni kan.

Tiina

Och kram på dig Tina & tack för att du orkar dela med dig... jag har inte rätt ord och vet inte riktitg vad jag ska säga men jag har skickat dig  ett mail... och så vill jag berätta  för er  amdra att bilden   är bifogad av Tiina. Kram.