På bänken satt de döda....
När jag var i tonåren så kan man nog lugnt säga att jag var… hm… Mycket…. och då uttrycker jag mig snällt.
Fanns väl ingenting som inte jag skulle pröva på..och så gick det också bra för det mesta.
Jag som liftat runt nästan överallt i världen.. har tex aldrig blivit våldtagen eller rånad… och då får man betänka att eftersom jag var tjejen mot strömmen så rörde jag mig på de skummaste gatorna och gick på de sjaskigaste hak.. bara för att jag kunde, tror jag.
I spanska Montilla fanns på den tiden en bar som hette Candilejas.. och under den tiden jag befann mig i stan… tillbringade jag kvällarna på denna bisarra plats… här fanns en hel del vindpinade existenser…wannabe författare och de som var utgivna, musiker, prostituerade och ett antal glada fjollor.
Vi drack Parador och nåt vin som tappades från stora dunkar.. lite röka, det hörde till… och så sjöng man tillsammans med trubaduren Luis och skrålade Lullabay on Broadway, Mona Lisa och Sixteen Tons….
& framåt morgonen var vi ett gäng som slank inom till bagaren och fick pinfärska baguetter som han fyllde med getost och oliver.. och sen hem till hyresrummet för några timmars sömn.
Jag bodde gratis och fick ett lagat mål mat om dagen av det äldre paret mot att jag läste engelska med deras barnbarn två timmar om dagen och det gick som en dans. Väluppfostrade och glada ungar.
Jag rotade mig nästa överallt dit jag kom.. skaffade vänner och jobb och tänkte att HÄR ska jag stanna.. men så blev det aldrig.
Nu har jag helt avvikit från det jag skulle berätta… jo… här i Montilla fanns en träbänk under ett gigantiskt Olivträd och på bänken satt de döda.
Jag fattade aldrig varför.
Och jag frågade inte eftersom jag just då ville ha så lite som möjligt med dem att göra.. de döda alltså.
I vårt gäng fanns en kille som hette Mateo och han kunde också se dem.
Och bara för den sakens skull tyckte han att vi hörde samman och skulle bli ett par.. men se.. det tyckte inte jag.
Jag var kär i Felipe…som var kär i mig OCH i sin mamma… som han lydde blint och som ansåg mig vara satans avföda i mina korta shorts och miniklänningar… så vår kärlekshistoria rann ut i sanden…
Ungdomsminnen… jag har så många och ibland känns det som om det var 100 år sen och iblad känns det som om ungdomen bara är en blink bort…. märkligt…
Berätta om dina ungdomsminnen….. det skulle vara kul !
Kram
skriven
Kommer han att ta kontakt?