Esmaralda...spår dig gratis!

En kompis sa att nä nä nä , hon  skulle inte  gå på konserten på lördag och jag såg direkt att hon ljög. Och inte bara det.. jag såg också varför hon ljög.

För hon skulle gå med någon annan.

Och då kan man säga det och inte fjompa sig. Tyckte jag. När jag var 15.

Och det tycker jag fortfarande fast jag skulle aldrig använda nån energi för att känna in sådana onödigheter.

I dag vet jag att ALLA ljuger.. mer eller mindre och om olika ting och av olika orsaker…. och  det är bara att  acceptera. Amen !   Själv ljuger jag så klart också.

Och alla tycker vi att våra egna lögner är de vitaste och med oskyldigaste.  

Men den gången  mästrade jag min kompis ordentlig och sa att JAG skulle till konserten i alla fall… och jag skulle hålla utkik efter henne ifall hon  ändrade sig…  och om hon bara satte sin fot på området så skulle jag snoka upp henne.. direkt… hon vet ju mins skills eller hur ?

Jo, det visste hon.

Och bedyrade att hon inte skulle dit.

Och  just i det ögonblicket kände jag att det skulle hon inte, trots allt. Väldigt rörigt.. eller hur ?

Som det kan bli en tonårings liv.  Sen hörde jag på omvägar att hon sålt sin konsertbiljett och inte gått dit. För att hon var rädd att bli påkommen med en lögn.

Det var ett par sådana händelser som gjorde att  jag  fattade att min gåva inte får användas till sånt. Människor har rätt till sina lögner. 

Och vem är jag som kan döma om en lögn är rättfärdig eller inte ? Just det !

  Nästa strategi blev att visserligen känna lögnen.. men rycka på axlarna och tänka att okey.. det gör ingenting.. du har dina skäl…. en mognadssak helt enkelt.

Kramar