Hemmen från hell....
Så läser man i Aftonbladet om äldreboendet som börjat med hotellfrukostar… och gästerna äter vid småbord och med tända ljus…. och boendet har också en cykel med sidovagn för de som inte själva kan cykla.
Och det gör mig så glad ända in i hjärterötterna.
Min pappa fick en stor stroke och bodde sitt sista år på ålderdomshemmet i Billesholm.
Det var vedervärdigt.
Han var rörlig och gående men hade afasi och minnet var inte så bra - och på Hemmet från Hell satt han hela dagarna… eller gick runt…. och det fanns absolut ingenting att göra.
Ingen hade tid att gå ut och gå med honom eller läsa tidningen och inga aktiviteter ordnades.
Jo, om söndagarna spelade man bingo…. BINGO !!... han har aldrig i sitt liv spelat bingo och det var enda underhållningen som erbjöds.
De gamla satt uppradade längs väggarna.. sysslolösa…. och jag kan väl inte vara den ende anhörige som fick panik. Jag som i min enfald trodde att de i alla fall hade nån form av terapi och att det skulle finnas en arbetsterapeut !! Eller i alla fall nån form av sysselsättning.
Min bror (afrikanske) besökte honom varje fredag och tog honom med ut på promenader och jag kom på besök när jag kunde.
Det var en period i mitt liv när jag byggde mitt hus… och nyss hade startat upp eget företag som familjeterapeut…sonen var liten… och jag stressade som en iller för att försöka hinna med.
Och hela tiden hade jag dåligt samvete för pappa.
Så jag tänkte att om han får färdtjänst - då kan han komma på besök en gång i veckan till mig – och jag ansökte.
Men se, det var samma föreståndare på hemmet som ansvarade för vem som skulle få färdtjänst och pappa fick avslag… eftersom han var GÅENDE…. fast minnet var borta, tids och rumsuppfattningen mycket vag och hade han tagit bussen som föreståndaren föreslog… då hade han klivit av fel och vimsat bort sig.. och han skulle inte ens ha kunnat ta sig till busshållplatsen.
Jag överklagade naturligtvis men han hann gå över till andra sidan innan jag fick rätsida på det hela.
Min lilla pappa som var världens goaste och finaste… som brydde sig om sina medmänniskor.. som ordnade världens roligaste fester… som var utan fördomar och nästan alltid på gott humör !!
Efter pappas död kom jag på flera bra lösningar – tex att jag skulle på egen hand ha anlitat någon som engagerade sig i honom en dag i veckan.. som läste tidningen, pratade, gick på café och annat som pappa tyckte om.
Och att jag skulle ha ringt direkt till föreståndarens chef angående färdtjänsten och ställt till med sånt rabalder att de aldrig sett dess like. Inte bara försynt överklagat...i en process som kunde ta hur lång tid som helst.
Man kommer på mycket bra när det är försent !!
Nu måste det ju ha kommit en ny föreståndare… och jag hoppas att det är någon med ambitioner och empati.
När man nu läser om äldreboende med framdukad hotellfrukost sdär gästerna kan plocka till sig vad de vill … då tänker man att jamen det är ju självklart…så ska det vara !! Hur i hela fridens namn äter de annars frukost ?
På varje avdelning SKA det vara en aktivitetsansvarig.. som BARA har till uppgift att aktivera gästerna.. på olika sätt - och se de olika behoven.
En gång arbetade jag själv på ett äldreboende .och det var inget annat än dödens väntrum.... med sysslolösa gamlingar… det fanns ingen sång och musik… ingen glädje… ingen av de gamla blev sedda.. och att jobba på ett sådant ställe gör att man själv lätt går in i en depression.
Jag blev livrädd för min egen ålderdom och såg mig själv i andanom sitta i samma stol dagarna i ända och hasa mig iväg till måltiderna som var den enda happening som någonsin skedde.
Jag vill tro att det funkar bättre idag..... ??
Att de sista åren i livet ska levas värdigt... borde vara en självklarhet.
Alla ni som arbetar på deprimerande äldreboenden.. gör revolt !! Gör något bra !!
Och ni som har era anhöriga på de gruvligt hemska hemmen... ställ krav.. och var besvärliga !!
Kram & kärlek
skriven
Jag håller med dig helt och fullt, den sista tiden i livet ska det vara guldkant på och vara mer som att bo på hotell och inte som fattighuset i Emil i Lönneberga.
Jag har provat att arbeta på tre olika boenden och alla tre har varit lika deprimerande som det din pappa bodde på. De senaste var det värsta. Där drog de in saft och fika bröd på vardagarna för att det var inte bra att de åt så mycket socker tyckte dietisten. Jag tyckte det var så vedervärdigt att jag hade svårt att hålla tårarna borta.
Kommer det bli bra med den förändring jag valt att göra på jobbet?
Kram ♡