Esmaralda...spår dig gratis!

 Dagens gästbloggare är : Karin

Hej

Detta är en gästblogg

Jag är Karin och jag är  53 år.

Jag växte upp i stort på gatan med en ensamstående mamma  som missbrukade hårt.

Jag hade fem syskon och fick sedan tre syskon till men alla va placerade  i olika fosterfamiljer.

Jag skämdes för min situation och berättade ingenting för kompisar eller vuxna.

Ofta hade vi ingen mat och när vi hade mat så åt vi pulvermos med ingenting till eller makaroner med inte ens ketchup.

Morsan  och jag pratade inte alls med varandra. Hon umgicks med sina suparkompisar och det var  fyllebråk jämt i vår tvåa i förorten.

  Olika män kom och gick och jag blev ofredad ett antal gånger.

  När jag var 13 kom också jag i fosterhem  men jag kunde inte anpassa mig.

Från att ha kommit och gått som jag velat så var jag nu tvingad att redogöra för varenda minut.  Familjen var djupt religiös och vi skulle be bordsbön och  kvällsbön och gjorde jag inte som de tyckte då skulle Gud straffa mig. Familjen ville jag skulle vara  tacksam men det var jag inte.

När jag var 15 flyttade jag hem till morsan igen som blev glad för då fick hon mitt barnbidrag.

När jag var 18 hade jag missbrukat  i ett antal år redan.

 

Morsan dog och på sätt och vis sörjde jag henne men mest sörjde jag att hon aldrig blev den mamma som jag önskade mig.

Jag hade en dröm  och tänkte hela tiden att hon kommer sluta missbruka och då blir vi en vanlig familj. Nu när hon dog så fanns inte den möjligheten mer.

Jag har gjort  nio aborter. Hellre det än att sätta barn till världen och upprepa morsans misstag. 

Tre av mina syskon är döda till följd av missbruk.

Man väljer själv sin väg men med en belastning från barndomen känns det ändå som att man är predestinerad åt fel håll. 

  Jag levde med andra missbrukare och blev svårt misshandlad flera gånger. Och jag misshandlade själv också. Jag var inget offer på det sättet.

Jag stal och misshandlade och har suttit inne 9 gånger genom åren.

Jag vet inte hur många gånger jag planerat att börja om och göra bättre men varje gång har det gått fel efter ett tag.  

Detta är ingen solskenshistoria för fast jag är tant nu så fortsätter jag strula på samma sätt. Jag är dock fri från missbruket. Det har jag varit i två år. En vanlig människa blir jag nog aldrig.

Jag har kontakt med  två av mina syskon. Ena brodern har det gått bra för och  konstigt nog blev han snut.  Han är en bra grabb som är gift och har familj. Min syster  har också slutat missbruka och  läst till  undersköterska.

 

Jag har fått spådom som gav mig stark energi och som var insiktsfull och som stämde på det stora hela. En hel del har hänt och annat är på väg att hända.  Jag skulle inte bli sambo och det förstår jag varför. Däremot skulle jag bli särbo och det  verkar vara på gång med en vanlig svenssonkille som älskar den struliga person som jag är.

Jag har också gjort utredning som spådomen rådde mig till och jag väntar på resultat. Troligtvis har jag en störning.

Jag  inser att jag är ensam ansvarig för mitt liv och mina val och  nu känner jag mig ändå mogen att ta detta ansvar och  visa lite kärlek till  mig själv fast jag så länge jag kan minnas avskytt varje millimeter av mig själv.

Jag är annorlunda och jag sticker ut och jag passar inte in i dem vanliga sammanhangen. Då bli man utfrusen. Man får inte låta för högt och man får inte bete sig udda för då blir man inte accepterat.   För två år sen när jag la av missbruket hade jag en kontaktperson, China som inte blev rädd för mig eller störd av mig. Hon var ett stort stöd och är numera en vän. Det var hon som tipsade om spådom och bloggen här. Tack China.

Livet suger ofta men det hjälper inte och gnälla och tycka synd om sig själv.  Man får göra det bästa av det liv som man fått. Jag håller på och lära mig detta.

Hälsningar från Karin

......................................

Vill du ha en personlig och omfattade spådom ? Få ställa alla dina frågor ?

Maila mig då på: [email protected] och jag milar all info

tillbaka till dig om hur det fungerar.

Välkommen