Köra in i himmelen...
En gång var jag nära att köra med min gröna Datsun rakt upp i himmelen.
Det var en tidig sommarmorgon.
Planen var att överraska familjen med färska frukostbullar och jag tog bilen till Åstorp och bageriet där.
Jag körde genom skogen och det var ett vackert glittrande av solen som lyste mellan löv och grönska.
En underbar morgon och jag mådde så bra.
Ibland kan man ju bli sådär glad och tillfreds utan någon egentlig orsak och en sådan stund var det. Tills plötsligt stämningen runt mig förändrades.
Jag kunde ana att något plötsligt blev tokfel och att jag inte fick ge efter. Luften kändes tung och giftig. Jag skulle hålla mig på vägen och inte köra rakt upp i himlen.
Samtidigt som jag tänkte tanken insåg jag hur konstigt det lät, vad då köra upp i himlen ?
Då ser jag den röda Volvon, en 142-a som kör en bit ovanför mig med god fart och bilen är faktiskt på väg rakt upp i himmelen.
Bilens nos pekar uppåt och jag tänker tanken att kanske man skulle ?
Egentligen visste jag att man inte alls skulle, man skulle inte ens tänka tanken utan istället jorda sig kvickt som attan. Vilket jag gjorde.
Jag stannade bilen... blundande och skrålade " Kristina från Wilhelmina" för full hals och sen tog jag i med Yellow river och saker och ting stabiliserade sig
Allt blev allt som vanligt igen. Luften blev normal och jag såg inte skymten av Volvon som stävade uppåt. Min färd fortsatte till bageriet i byn.
Många år senare råkade mamma i nåt sammanhang nämna grabben som nyss fått körkort och som körde sin röda Volvo just på den vägen.
Däcken kom för långt ut i vägrenen.. slirade i gruset.. han vred ratten skarpt åt vänster och plötsligt fick däcken fäste och bilen for i vänsterled och kraschade mot ett träd.
Det var en ödesdiger smäll.
Grabben dog omgående.
Jag vet inte om detta hände före eller efter min eventuella himlafärd men jag vet att jag aldrig kunde tåla den vägen igen. En slags spökväg kan man nog kalla den.
Kram & kärlek
skriven
Godmorgon!
Fy vilken obehaglig upplevelse! Jag känner ändå en slags glädje över att han fick bilen med sig, den betydde nog mycket för honom.
Så. Jag trodde jag kunde prata med J. Vi gjorde så och det kändes som att allt förbättrades. Men, dagen efter kom en lögn. Sen en till. Igen... Han säger en sak till sin fru och sina vänner och en till mig. Igår fick jag veta att någon kastat ägg på min killkompis port och bil, är det han? Allt pekar på det...
J:s vänner börjar se att hans beteende gentemot mig och hans hustru är allt annat än ok. Jag fick tom en ursäkt från en av dem som fått för sig att det är jag som manipulerat J- det är ju så han vinklat det...
Nu finns det inget i mig som kan förlåta mer eller ens försöka förstå- vilket jag sjukt nog gjort gång efter annan...
Ser du utgången på allt detta?
För jag kommer inte vara kvar för att se det.
Det lovar jag, dig men ffa mig själv. Förlåt för allt min tjat om denna man, jag blir rädd när jag tänker på hut bortkollrad jag blivit. Jag är ju smartare än såhär 😢
Kramar