Hem till en stor sorg...
I går kväll svängde vi in här på vår uppfart och är alltså hemma igen
Lyckligast av alla var Mannabonne Glenn som skrek av glädje och drog omkring på sina leksaker och gamla tuggben !
Jag var också glad för det var så himla fint när vi kom hem… en kompis son hade varit här o algtvättat allt trä och oljat… så det var hur fräscht och sommarfint som helst.
Men allt är med blandade känslor och det finns en stor sorg också.
I slutet av min Croatienvistelse ringde min bror ( afrikanske) och gav ett hemskt besked.
Han hade gått igenom undersökningar och fått veta att han har cancer. I levern. Jag ville åka hem direkt men det tillät han inte. Nu är jag alltså hemma och det första jag gör idag.. är att åka och besöka honom.
Allt har gått så fort… från att ha sökt läkare för lite ont mot ryggen till och trötthet.. så har han snabbt blivit sämre… och bor nu hos sin son som tar hand om honom sista tiden.
Han är starkt påverkad av alla de symtom som man har i slutskedet av levercancer och jag känner att den här sista tiden blir kort.
Vi har ju pratat ofta på telefon sista tiden men numera skakar hans händer så han kan inte hålla mobilen och dessutom tappar han snabbt fokus och orkar inte prata mer än ett par minuter.
Jag tänker på huset i Afrika som han är färd med att bygga – hans stora stolthet och som nu inte blir färdigställt.
Jag tänker på min barndom och uppväxt… hur vi mötte min bror och hur han följde med oss till Sverige.
Det blir ju så att man tänker tillbaka.
Det gamla blandas med förtvivlan i nuet och framförallt den tappade kontrollen för det finns ingenting jag kan göra.
Som det är nu gör inte healing honom frisk, inte väninnan i Paris och ingen medicinman heller. Man måste bara försöka acceptera att hans tid att resa över är väldigt snart inne.
Kram & kärlek
skriven
❤❤❤