Esmaralda...spår dig gratis!

En gång för länge sedan.. som alla sagor börjar.. men detta är ingen saga. Det är på riktigt.

Och ofta, när det är på riktigt, så  är det inte natt o mörkt.. inte heller  stormigt eller en tung dimma som ligger över landskapet.. inte heller åskväder.....… utan riktiga händelser kan ske en alldeles vanlig solig försommardag.

Så.. en gång för länge sedan.. en dag när jag varit hemma på lunch.. så promenerade jag tillbaka till skolan.

Vi hade ingen skolmat i byn där jag växte upp… utan antingen fick man ha matpaket med sig eller så tog man sig hem på lunchen och käkade.  Jag bodde nära skolan.. och hade en generös familj så ofta  hade jag klasskompisar med hem som åt lunch hos oss.

Den här gången hade jag ingen med hem. Det var bara jag.

Mormor hade lagat lunchen.. jag minns inte vad det var vi åt… och precis när jag skulle  gå tillbaka sa mormor att  jag nog skulle få sällskap en bit på väg och att det var helt i sin ordning.

Massa ungar avverkar storgatan  mellan skolan och hemmet så det var ju inget konstigt. Men sen förstod jag ju vad hon menade.  Mormor var bra på att känna in.

Jag gick.. och när jag var jämsides med Handelsbolaget, vår mataffär, så kände jag en rörelse på min hand.

Jag hade inte sett någon komma och hoppade till av överraskning. 

Och så stod hon där bredvid mig.. en väldigt söt  flicka i min ålder 9-10 år… med långt svallande svart hår med en stor röd rosett.

 

Hon började prata med mig på ett främmande språk  som jag inte begrepp ett dyft av.

-       Kan du inte prata svenska ? undrade jag och då skrattade hon glatt och skiftade snabbt till svenska… som hon pratade alldeles perfekt

Vi pladdrade på  om allt möjligt, som småtjejer gör -   och sista biten till skolan skuttade vi  med hoppsansteg – också typisk småtjejer

Då kom jag underfund med att jag inte kände igen Danina , som hon hette,  från skolan

Jag frågade henne om hon precis flyttat till byn och hon skakade på huvudet och sa att nej, hon har bott i byn hela sitt liv och hon kommer bo där för alltid.

Jaha, tyckte jag, på ungars självklara sätt.

Just som vi skulle gå in genom grinden till skolan – stannade hon och sa att nu kunde vi inte följas åt längre

-       Vaddå? undrade jag, ska du inte gå i skolan ?

-       Nej, det har jag gjort.. i 11 år och  sen har jag arbetat  på sjukhuset i stan, sa hon och fångade min blick.

Då förstod jag – hon var en av dödisarna, en av dem som kom på besök ibland och  jag talade om för henne att jag tyckte det var så tråkigt att hon inte var på riktigt för vi hade kunnat ha kul tillsammans.

 

 

-       Jag är på riktigt, sa hon, just nu är jag 10 år och går här med dig för allting som händer stannar kvar i tiden och i den stund det  sker.

Det fattade jag ingenting av och det gav mig någonting  att tänka på - till och från , under livet. 

Det enda  som jag konstaterade just då.. var en aha-upplevelse kring hennes kläder som var lite annorlunda och gammaldags.

Jag sa hejdå och att vi ses kanske igen nån gång – och så skyndade jag mig för det ringde just in.

Och vi sågs igen.. 40 år senare men det är en annan historia….

 

Välkommen till en ny vecka… kram & kärlek💗